I dag är gotlandsrusset Sveriges enda inhemska ponnyras. Men visste du att det också funnits små hästar på Öland?
Ölandshästen som den hette, har varit utdöd i närmare 90 år. Men nu försöker några entusiaster återskapa rasen igen, med hjälp av estniska ponnyer.
Text: Anna Sellberg. Foto: Fotolia/IBL


Namn: Estnisk buskponny, inofficiellt ölandshäst.
Ursprung: Estland och Öland.
Mankhöjd: 135-145 cm.
Färger: Alla färger är tillåtna.
Används till: Ridning och körning.
Temperament: Livlig och lättlärd.
Övrigt: Med hjälp av estniska hästar som sägs ha samma ursprung som den gamla utdöda ölandshästen, försöker man nu bygga upp rasen från början igen.
Varifrån de ursprungliga ölandshästarna kom vet man inte riktigt. Troligen vandrade de över isen som täckte sundet mellan Öland och fastlandet, under riktigt kalla vintrar. Dessutom kom det människor till ön för att bosätta sig, och de förde också med tamhästar. Det man är säker på, är att det har funnits hästar på Öland sedan minst 4000 år tillbaka.


Stor och liten
Under årtusendenas lopp bildades det så småningom två olika varianter av ölandshäst – en större och en mindre.

Den stora kallades helt enkelt ölandshäst, och var ungefär i samma storlek som ett stort russ – alltså omkring 130 centimeter.

Den mindre sortens ölandshäst kallades för kungshäst. Mankhöjden låg på omkring en meter och det var vackra och ädla små ponnyer, som trots sin storlek var uthålliga framför vagnen och goda travare.

För bönderna var det en bra affär att föda upp kungshästar. Ponnyerna klarade sig själva under större delen av året, och levde i halvvilda flockar över hela ön. När de var fullvuxna fångades de in, tämjdes och fraktades till fastlandet där de såldes med god förtjänst på olika marknader.


Lätta på foten
De lite större ölandshästarna användes främst till lättare känslor inom jordbruket. Hästarna var uthålliga och starka, och de hade dessutom en annan viktig fördel: de vägde inte så mycket.

Under vintern så for man nämligen över isen till fastlandet med häst och släde. En stor tung häst kunde lätt trampa igenom isen och drunkna, medan de lätta ölandshästarna klarade sig. Det sades också att hästarna hade en särskilt känsla för om isen var tillräckligt tjock eller inte. De brukade stanna självmant när de kände att isen inte längre bar.

Men visst hände det att isen brast och hästen hamnade i vattnet. För att klara livhanken på hästen använde bönderna därför slitna, gamla seldon som var ihop bundna med rep. Om hästen gick ner sig, kunde man snabbt skära loss den ur selen och förhoppningsvis lyckades dra upp den innan den drunknade…


Stora hingstar
Men trots att de öländska bönderna hade mycket nytta av sina små hästar, var statsmakten inte lika nöjda. Hästar skulle vara stora och rejäla, så de kunde användas i kavalleriet eller till tyngre jordbruksarbete. Att föda upp söta små hästar som kunde roa barn eller springa runt på tunn is, det var ingenting som staten tyckte var det minsta intressant.

För att få upp storleken på de öländska hästarna placerade man därför hingstar av olika raser på ön. Bland annat fraktades två holsteinare dit, och bönderna uppmanades att ta sina ston till dem.

Ölänningarna protesterade såklart, eftersom hingstarna inte alls passade till de små ston som fanns på ön. Men protesterna ledde ingenvart, utan det slutade med att bönderna fick resa till fastlandet och köpa småländska, större ston, som passade till hingstarna.


Nya krafter tar vid
Under 1800-talet blev de öländska hästarna allt färre och dog till slut ut. Men så för ungefär tio år sedan, började en grupp hästintresserade ölänningar ändå fundera på om man skulle kunna återskapa den öländska hästen. Föreningen Ölandshästen bildades 2004, och nu började man på allvar fundera på om det kanske fanns ättlingar till den större ölandshästen kvar någonstans. På de estniska öarna hittade man en sorts liten häst som på många sätt liknade den gamla, öländska rasen som dött ut 80 år tidigare. Och det var inte så konstigt – handeln mellan Sverige och de andra länderna kring Östersjön hade ju varit livlig under många hundra år. Naturligtvis hade man även köpt och sålt hästar.


Estnisk buskponny
Rasen som föreningen valde att satsa på, kallas för Estonian Native i sitt hemland, vilket blir Estnisk buskponny på svenska. Mankhöjden är mellan 135-145 centimeter och det är en liten lätt, uthållig häst med bra temperament.

År 2005 importerades 25 hästar till Sverige. Det var båda hingstar och ston, och flera uppfödare började nu avla fram ”nygamla ölandshästar”. Redan efter några år var antalet hästar uppe i det dubbla.


Ingen stambok
År 2007 ansökte föreningen Ölandshästen hos Jordbruksverket om att få kalla sina hästar för just ölandshästar. Samtidigt ville man också starta en stambok för rasen.

Men det blev nej. Jordbruksverket menade att en redan utdöd hästras helt enkelt inte kan återuppstå med samma namn som den haft tidigare. Dessutom kom ju de hästar som föreningen avlar på, från Estland. I dag kallas därför de här hästarna fortfarande för estnisk buskponny, även om medlemmarna i föreningen ölandshästen anser att de är sentida ättlingar till de gamla öländska hästarna.

Hur det blir i framtiden är svårt att sia om, men en sak är säker: man kommer att fortsätta att arbeta med att försöka återskapa ölandshästen sådan som den en gång var!
Läs mer på föreningen Ölandshästens hemsida: www.olandshasten.se