Text: Anna Norlin

Årets sommar var verkligen ovanligt lång, varm och framför allt torr. De 30-gradiga dagarna verkade ändlösa och bildade ett radband av hetta och längtan efter regn. Många av dem som håller på med hästar hade redan i juni börjat ana att årets höskördar skulle bli mindre – eller inga alls. Beas sommar hade präglats mycket av allt detta, på gott och ont. Hennes efterlängtade ridläger  fick avbrytas när vindarna vände och skogsbränderna snabbt närmade sig gården där lägret var. Alla evakuerades, människor som djur, och lägret upplöstes. Bea hämtades av sina föräldrar och åkte sedan snopet söderut. ”Vad väntade nu?”, tänkte hon.

Canasta kom till Sverige en sommar då hans dåvarande ägares familj skulle tillbringa några år här. Ägaren, en mycket bestämd tonårstjej var inte alls glad över att behöva bo i Sverige. Hennes föräldrar lät henne därför ta med sin häst som en slags muta. Canasta såg ut som en ponny med sin långa man och lugg. Hårremmen var underbart brun. Han saknade tecken helt, däremot hade han väldigt många virvlar i hårremmen. Canasta var en stor personlighet; en riktig buse ibland, men med ett stort hjär- ta som visste precis hur han ville ha det. Efter fem år i Sverige åkte familjen hem till England igen. Då hade Canastas ägare inte mycket kvar av tonårstiden – eller sitt hästintresse. Canasta fick därför stanna kvar i Sverige och såldes inom stallet där han stått ända sedan han kom. Stallet låg utanför en by där Beas kusiner brukade tillbringa somrarna och det var dit hon åkte med sina föräldrar när de hade hämtat henne på det avbrutna ridlägret.

Canasta var konvalescent efter en hovbensfraktur. Efter en tids boxvila hade han fått börja gå ut i en liten sjukhage som byggts till honom. Hans hage var liten och inne i en större gräshage. Planen var att utvidga hans utrymme i takt med att han blev bättre. Gräset som funnits i den lilla hagen hade han betat ner ganska snabbt och nu stod han mest och tittade med längtan på allt gräs som fanns utanför hans egen hage. Ja, ibland är gräset grönare på andra sidan …

Första gången Bea fick se Canasta stod han ute i solen i sin lilla sjukhage. Han tittade intresserat på Bea, sträckte fram halsen och gnäggade högt och ihärdigt. Näsborrarna vibrerade.

För Bea var det kärlek vid första ögonkastet.

– Han är en riktig pratkvarn, hörde hon en röst bakom sig.

Canasta ruskade på sin långa man som en slags bekräftelse på att precis så var det.

– Vilken fin häst …, sa Bea.

– Det vet han!

Bea kunde inte ta ögonen ifrån honom.

– Svår att se sig mätt på, eller hur? Rösten tillhörde Annelie, tjejen som drev inackorderingsstallet där Canasta stod.

– Han är en riktig buspojke också. Men nu har han fått hålla sig lugn länge.

– Är han dum att rida?, frågade Bea utan att ta blicken ifrån honom.

– Nja, inte riktigt, det är mer att han känner av vad ryttaren klarar. Han skulle aldrig vara dum om det satt en nybörjare i sadeln. Men han är verkligen ingen nybörjarhäst. Är lat och kräver sin ryttare. Fast när han väl kommer igång går han som tåget – hur länge som helst. Med tre fina gångarter. Galoppen är bäst, då ser han ut som en liten krigshäst med sin vackert böjda och kraftiga nacke och den där långa manen som fladdrar så fint.

Bea lyssnade. Ögonen tindrade. Hur fick man chansen med en sådan här häst?, tänkte hon.

Canasta räknade snabbt ut vilken roll Bea nu fått i hans liv, så varje gång han fick syn på henne gnäggade han på ett uppfordrande sätt. Bea lärde sig hans repertoar redan efter några dagar. Ja, han var sannerligen en riktig pratkvarn. När han ville ha omedelbar uppmärksamhet gnäggade han högt och genomträngande. Ibland kunde han låta mörkare, mjukare, till exempel när han hälsade på boxgrannen eller när Bea dök upp i stallgången igen om han stod uppställd där. Då hade han full koll på att det var hans stund, att hon var där för att pyssla med honom. När hon sedan försvann för att hämta något och dök upp igen lät det som att han mysgnäggade. Och som hon tyckte om just det gnägget!

– Han pratar med alla som dyker upp när han är på det humöret. Så ta det för vad det är, brukade Annelie säga.

Bea avskydde när hon sa så! Hon ville vara speciell för Canasta.

Beas mamma sa ofta att det är umgänget med djur som lär en människa att vara snäll och omtänksam och inte bara tänka på sig själv.

– Djur struntar i fasader av pengar eller dyra saker och hur du ser ut – i verkligheten eller på ditt instagramkonto! De vill bara att du behandlar dem med respekt, får dem att må bra, ja att du gör så att deras liv funkar. Mat, värme, trygghet, samma som vi alla behöver.

Det ligger nog mycket i det, tänkte Bea medan hon borstade igenom Canastas tjocka svans. Trots att svansen var jättetjock var hon varsam med den och höll ordentligt i den delen som hon borstade. Bara enstaka tagel följde med. Hon tyckte att det var rogivande att stå och borsta lugnt och länge. Canasta verkade tycka om det också. Han kopplade av, stod och hängde i låg form och med slapp underläpp, men var ändå med i allt som hände. Tog Bea en paus avslöjade hans öron att han höll koll på henne. Likadant när hon småpratade med honom, talade om hur fin hon tyckte att han var eller berömde honom när han var följsam, då syntes det tydligt att han lyssnade på hennes röst. Samvaron med Canasta var något helt annat än det hon upplevt tidigare med olika hästar. Hon var fortfarande lite spänd i umgänget med hästar, men kände att hon kunde slappna av mer och mer. Och då blev det ännu roligare i stallet, med Canasta.

Canasta var överhuvudtaget väldigt tydlig i sitt uttryck, sitt språk, och det gick aldrig att ta miste på hur han reagerade på det som hände eller vilket humör han var på. Annelie hade berättat att han under den mjuka ytan var en ganska hård häst och att en del människor inte förstod det eftersom han var ponnysöt och pratade mycket. Han dömdes lite efter ytan helt enkelt. Han var inte hård på ett negativt sätt, mer som i stabil och trygg. Men  flyktmekanismerna fungerade väl, både när de behövdes – och när han ville ha en ursäkt för att busa.

Eförmiddag när Bea var i stallet dök det upp en lastbil med gödsel containrar på släp medan hon och Canasta var inne i stallet. När de efter en stund kom ut hade chauffören precis blivit klar med bytet av containrar och åkte iväg över stallplanen. I alldeles för hög fart passerade han en grop i marken och containrarna rasslade till så oväntat och högt att Canasta reagerade. Först stelnade han till innan han kastade sig bakåt, svängde runt och sprang av i galopp med ett sådant hårt ryck att kroken på linan som Bea höll i gick av. Canasta kom lös. Först sprang han tillbaka in i stallet och ner i en av stallgångarna där det fanns två fyllda höpåsar till en annan konvalescent. Där stannade han, började dra ut höet på golvet för att äta av det. Bea var snabbt efter honom, men när han såg henne komma i gången höjde han huvudet, tittade på henne innan han drog ut genom stalldörren på baksidan. Bea sprang ut på framsidan för att kunna genskjuta honom om han dök upp runt hörnet. Canasta var förstås snabbare. Bea hann bara se hans bakdel som försvann bort från stallet i en rasande galopp. Hjälp! tänkte hon, han ska ju bara skritta!

Eftersom Bea var ensam i stallet fanns det ingen annan som kunde försöka fånga in Canasta. Hon ringde Annelie som satte sig i bilen på en gång när hon hörde vad som hänt.

– Jag är där om max tio minuter! sa hon.

Tio minuter kan vara hundra minuter i en akut situation. Bea kastade ett öga på klockan innan hon tog cykeln och cyklade iväg åt det hållet som Canasta försvunnit mot. Hon cyklade förbi gårdens damm, in i allén och följde den tills den tog slut. En grusväg ledde ner mot ridhuset och hon passerade ridbanan. Någon häst syntes inte till. Däremot såg hon spåren efter Canastas hovar i marken. Han har galopperat nedför också, tänkte hon.

Efter ridbanan delade sig vägen. Åt ena hållet öppnade sig landskapet. Bea tänkte att han måste ha fortsatt ditåt eftersom det bara var skog åt andra hållet. Hon kunde se hans hovspår på marken, men det var svårt att avgöra vilken väg han hade valt. Där landskapet öppnade sig slingrade sig grusvägen längs ett stort fält. Bea cyklade vidare. Efter första svängen kunde hon se hela fältet framför sig. Långt där borta såg hon Canasta stå och beta …

Hon stannade och ställde cykeln mot ett träd. Samtidigt ringde Annelie.

– Var är du? Har du sett honom?

– Ja, han står längst bort på fältet efter ridbanan. Står och betar. Vet inte om han har sett mig.

– Okej … stanna där tills jag kommit fram. Jag går sista biten.

Bea kunde höra på Annelies andning att hon småsprang.

Och så var Annelie framme hos Bea. Bea pekade åt Canastas håll. Han stod lugnt och betade längst bort, flera hundra meter från deras plats. Annelie hade två linor och en hink med havre och morötter med sig. Hon gav den ena linan till Bea.

– Jag …, började Bea säga medan tårarna trängde fram. Annelie avbröt henne.

– Sånt här händer. Hästar kommer lösa och han har varit stilla i  era månader nu. Så det var liksom upplagt för detta. Det är inte ditt fel. Nu måste vi vara smarta och överlista honom på något sätt.

De bestämde sig för att gå långsamt mot hans håll. Annelie med hinken väl synlig. Canasta fick syn på dem ganska omgående, men fortsatte att beta.

– Han har koll på oss även om han står med mulen i backen och betar.

Annelie verkade ganska lugn och det smittade av sig lite på Bea. När de kom närmare började Canasta flytta sig bort från deras håll. Annelie visade fram hinken, skakade på den så att han skulle höra ljudet av havren och morötterna. Morötterna hoppade runt i hinken. Canasta visade inget intresse utan travade iväg en bit innan han fortsatte att beta. Bea hann se att han hade en jätte fin trav. Annelie verkade tänka samma sak.

– Inte halt i traven i alla fall …

Bea kunde se att grimmans nackstycke glidit fram över ena örat. Hårremmen var dammig av torr lera också. Han måste ha hunnit rulla sig någonstans.

När de var nästan framme började Canas-

mycket

ta beta alltmer frenetiskt som om han visste att stunden av frihet snart kunde vara över. Han höll hela tiden koll på dem och flyttade sig så att de aldrig kom riktigt nära.

Annelie skakade på hinken. Morötterna hoppade. Canasta fortsatte att beta.

De gick långsamt närmare. Annelie var nästan framme. Hon visade honom innehållet i hinken. Han tittade upp, sträckte på halsen. Nu då …, hann Bea tänka innan han vände runt och travade iväg igen.

Plötsligt var det de som stod längst bort på fältet. Inte bra, men de fortsatte att gå mot honom. Annelie med hinken med godsakerna, Bea med handen utsträckt och viskandes hans namn.

– Canasta, fina Canasta … stanna …

Så här höll de på en stund, ja en evighet kändes det som.

– Nu mår han kan jag lova, buspojken. En gång var han och en annan häst ute i flera timmar. När vi till slut fick tag på dem hade de tagit sig ända bort till Ekeby och stod utanför en av kohagarna.

Canasta betade … och betade. Ibland strosade han runt i jakten på ännu saftigare gräs.

Men så började han gå mot Beas håll. Först trodde hon att det var en slump, att han skulle trava bortåt igen, men när han fortsatte att röra sig mot platsen där hon stod började pulsen gå upp på henne. Från Annelie hördes ingenting.

– Kom då gubben …, viskade Bea. Canastas öron var spetsade mot henne. Han kom närmare. Nu var han bara några få meter från henne. Hon kunde känna lukten av hans svettiga hårrem.

Bea kunde knappt andas. Hon kisade lite mot honom. Känslan av overklighet, att tiden stannat, var påtaglig.

Så kände hon hans mule när han sträckte fram huvudet mot henne. Hon räckte långsamt en morot som hon hade i handen, klappade honom på halsen och sträckte upp handen mot nackstycket på grimman som hamnat framför ena örat.

– Haka i kroken i grimman innan du börjat dra i nackstycket, hörde hon Annelie säga bakom sig.

När hon hakat i linan i grimman gav hon honom moroten och började sedan försöka peta tillbaka örat på rätt sida om nackstycket.

– Din man och lugg är ju fina, men just nu känns det mest som trassel, sa hon medan hon fick ordning på grimman.

– Bra jobbat, Bea! Verkligen!

Bea log och klappade Canasta igen. Hon kände att hon skakade.

– Jag kan ta honom, så kan du ta din cykel. Och andas ordentligt nu.

Annelie tog Canasta, Bea tog cykeln och de började gå tillbaka mot stallet.

– Han har förtroende för dig! Alla timmar du har lagt på honom, pysslat om honom, gjorde att han valde dig framför morötter och havre.

Bea var tyst. Hon kände sig lättad att de fångat in honom, men också glad över att ha fått ett sådant erkännande av en häst som hon tyckte så mycket om.

– Tid …, började Annelie.

– Ja?

– … är det finaste man kan ge till en annan människa eller ett djur. Tiden du lägger visar vad du vill. Den bygger band, relationer. Oavsett. Du har lagt otroligt mycket av ditt sommarlov på Canasta.

– Tiden du ger, ger dig vänner menar du?

– Typ.