Ridskolans sommarläger – del 1

En novell av Susanne Larsson

Fia sitter i skolbänken och stirrar ut genom fönstret. Det är kaos i klassrummet och hon kan inte koncentrera sig. Klassen har vikarie idag och det är värre än vanligt.

Ingen lyssnar, ingen av dem som jämt stökar i alla fall, och alla väntar på att rastklockan ska ringa. Ute öser regnet ner och Fia tänker att det kommer att bli en lång dag. Till slut verkar det som om vikarien ger upp, hon hörs knappt men klassen förstår att de får lägga ihop böckerna. I kapprummet kommer Lola fram till Fia.

– Ska du vara med på ridskolans lägervecka?

Fia nickar. Lola vill också gå men hon får inte för sina föräldrar. Fia tycker synd om Lola och det känns taskigt att säga att hon ska vara med när hon ser hur gärna Lola också vill.

På rasten trängs alla under kanten av det lilla tak som finns på skolan. Ingen vill bli blöt och ingen fattar att det snart är sommarlov.

De sista dagarna släpar sig fram men vädret  blir bättre till skolavslutningen i alla fall. Ingen av dem har sådana där fjärilar i magen som de hade de första åren när terminen var slut och man skulle säga hej då, lyssna på rektorn och fröken och sjunga på skolgården och allt det där. Martin, som alltid måste kommentera allting suckar om att det är samma visa varje år när rektorn sätter igång med sitt tal framför gympasalen där han alltid står. Fia tycker att Martin är lite jobbig men han har rätt, rektorn pratar alldeles för länge, fröken låter fjantig sen i klassrummet framme vid katedern och egentligen lyssnar nog ingen, de tänker mest på var- andra. De som brukar prata och störa gör det nu också, både under rektorns tal och frökens försök att skapa lite stämning inför sommarlovet. Inte lika mycket som vanligt men ändå. Lite sorgset är det, att de inte ska se varandra på ett bra tag. De vet på något vis att det blir annorlunda när de ses igen efter sommaren.

När avslutningen äntligen är klar går några i klungor hem för att äta tårta. Andra går själva och ser lite ensamma ut. Fia går själv men det känns ok. Hon och mamma har bestämt att de ska äta pizza hemma på kvällen och under dagen hänger Fia framför datorn mest. Mamma har köpt hem en liten bit prinsesstårta som Fia äter och dagen går. Lite tråkigt är det kanske men faktiskt ingen större fara. Fia tänker på ridlägret hon ska på några dagar in på sommar- lovet. Det pirrar lite i magen när hon gör det. Även om lägret är på ridskolan där hon rider i vanliga fall är det lite nervöst. Hon undrar vilken häst hon ska få, hur den nya ridläraren och de elever som kommer ifrån andra ställen ska vara. Hon tänker att de nya, som hon inte känner, kanske är mycket bättre än hon. Hon vet att hon kommer att dö om någon annan får Stef , den nya hästen som Fia bara älskar. Hon oroar sig för hur det ska bli om hon inte kan sova, så där som det blir ibland när hon sover borta. Eller tänk om hon får mens!?

Dagen går och framåt kvällen kommer mamma hem. Hon frågar och frågar om skolavslutningen men Fia har ingen lust att prata med henne.

– Men tyckte du om prinsesstårtan då?

Fia tackar och ger mamma en kram, och säger att den var jättegod, att hon bara är lite nervös inför lägret.

Så går det ytterligare några dagar. Fia fortsätter med att hänga framför datorn, fast mamma tjatar om att hon måste gå ut, inte bara sitta still och vara inne och ja, tjatar helt enkelt. En dag är hon med Agnes faktiskt, som bor på samma gata. De pratar om skolan och klassen och Fia känner att hon mest väntar, och hellre vill tänka på ridlägret. Och en dag tar hon bussen och hälsar på pappa. Han bor på andra sidan stan och de syns inte så ofta. Det har bara blivit så, men det är ändå rätt okej när de ses. Pappa jobbar hemma ibland, då fikar de, läser varsin tidning eller sitter framför pappas akvarium. Fia undrar ofta hur han och mamma kunde vara ett par en gång. Några mer olika människor får man leta efter. Den här sommaren ska pappa bo mycket på Gotland. Han har ärvt ett litet hus efter någon gammal släkting som Fia knappt träffat. Egentligen skulle Fia vilja åka med, men det vågar hon inte säga. När hon ska gå får hon ett par hundralappar till ridlägret.

 

– Ni kan väl köpa godis eller dricka där?
Fia ler bara lite, han vet inte att hon inte tyck- er om läsk. Det var ju snällt ändå och sedlarna prasslar skönt när hon känner på dem i fickan på bussen hem.

Till slut är det kvällen före ridlägret och hon kan äntligen börja packa. Mamma kan inte låta bli att kolla hela tiden och de bråkar lite om det. Pirret i magen kommer tillbaka och nu vet hon nästan inte ens om hon vill vara med. Mamma ser att Fia har blandade känslor och säger att det kommer att gå sååååå bra, att det där fixar du Fia, det är bara fyra dagar och du kommer att blikompis med de andra och så vidare.

– Du hittar ju jämt kompisar när du är iväg på något!
Ibland är mamma så käck att Fia vill kräkas.

När hon lägger fram sina nya ridbyxor och den blåa tröjan blir hon först glad, men sen tänker hon att det inte spelar någon roll, de andra har säkert snyggare ridbyxor, häftigare tröjor och rider mycket bättre. Hon ligger länge i sängen den kvällen och undrar hur det ska bli men till slut somnar hon ändå. Hon hör inte sms:et som kom från Lola i klassen.

– Yes! Mamma! Lola får komma med i alla fall! Fia kollar telefonen när hon vaknar nästa mor- gon, som hon alltid gör, och ser att Lola fått en återbudsplats på lägret, och tydligen ändå fått ta den för sina föräldrar. – Yes! Yes! Yes!

Fia boxhoppar sig ut i badrummet och vill bara komma iväg nu. Hon är glad för Lolas skull, och för sin egen, för det är skönt att känna en till där. En som hon känner lite mer väl. Hon skickar tillbaka en tumme upp och ett gult och lila hjärta till Lola.

Fia går nästan åt av otålighet innan allt är klart och de sitter i bilen på väg till ridskolan.

– Ät.

Mamma nickar mot mackan i Fias hand, och så den vanliga visan om att äta så att man orkar och så vidare. Mackan ligger som en trött och hängig trasa där i handen och Fia tvingar i sig några tuggor för att få tyst på mamma.

 

När Fia äntligen kommer fram är hon full av förväntan men ändå lugn. Bara hon får Stef tänker hon. Hej och hej och puss och puss och jag klarar mig nu tycker Fia när mamma följer henne överallt. Då är det plötsligt mamma som får svårt att lämna sin lilla unge som inte är så liten längre. Fia vinkar när mamma går men är fullt upptagen med att kolla in de andra och få med sig sina saker till klubbstugan där de ska äta och sova. Ridsakerna ska de ha i en tom box i stallet. Det är en salig röra på allting men till slut står det samlade framför kontoret och väntar. De som rider på ridskolan i vanliga fall är spända på att få se nya ridläraren, och alla vill veta vilka hästar de ska få. Lola ler mest av alla och Fia är så glad för hennes skull. Hon tänker att Lola är häftig. Hon har inte de snyggaste ridbyxorna, inga riktiga ridstövlar och hon måste låna en hjälm och väst av ridskolan, men hon bryr sig inte. Hon rider bra, och det är som att hon är nöjd med det. Lola verkar inte heller skämmas för sin pappa som lämnade henne, trots att han verkligen ser lite rolig ut. Han har krulligt hår som sticker fram under toppluvan som han jämt har, och går runt i stora säckiga tröjor och är bara… liksom annorlunda.

Till slut kommer den nya ridläraren, Lisa. Hon är lång, har ganska gäll röst och ser allvarlig ut. Fia vet inte först om hon ska gilla henne eller inte och bestämmer sig ändå för att ge henne en chans. Det kan ju inte vara så lätt att komma ny till en ridskola heller. Hon tänker på vikarierna i skolan som får kämpa bra länge innan de blir accepterade.

Alla står i små klungor och de flesta är ganska tysta. Alla utom Alicia och hennes kompis. Fia tänker att det är som vanligt, att hon känner igen dem från gruppen efter hennes som hon rider i varje tisdag. De går inte i samma skola som Fia och det är hon glad för.

Nästa del publiceras på torsdag.