Ella och Klara ligger i soffan hemma hos Ellas mamma. De bläddrar försjunket mellan sidorna i ridlägerkatalogerna de just fått hem. När Klara kom från skolan och såg den på hallbänken hade hon tagit den och sprungit över till Ella så fort hon någonsin kunde. Hon hade knappt hunnit säga hej till sin pappa utan stuckit direkt.

 

En novell av Susanne Larsson • Foto: Fotolia

 

Hos Ella sprang hon nästan ner Ellas mamma som stod i köket när hon kom, och som bara nickade inåt vardagsrummet där hon visste att Ella låg.

– Har du hittat något?

Klaras röst var full av förväntan för det var första gången de skulle få åka på ridläger som inte hölls på ridskolan där de red i vanliga fall. De skulle vara hemifrån en hel vecka, sova borta och bara klara sig själva. Klara fick fjärilar i magen bara hon tänkte på det. Tänk att få ha en häst som sin egen en hel vecka!

– Flera stycken, sa Ella och fortsatte om hur söta hästarna var, hur härligt det skulle bli och hur nervös hon var. Tänk om man inte rider så bra som man måste? fortsatte hon.

Klara så åt henne att lägga av och visa vilket läger hon ville åka på istället. Soffan var bred nog så att de kunde ligga bredvid varandra, och titta tillsammans.

Mycket bläddrande, lite fika med smulor i hela soffan och några frågor till Ellas mamma senare så hade de bestämt sig.

– Bra, då kan ni gå ut i stället, det är nästan sommar, solen skiner och ungar ska inte ligga inne hela dagarna.

Ellas mamma körde sin vanliga visa och tjejerna tog med sig katalogerna och lommade ut i trädgården.

– Rör på er lite också, och inga telefoner!

Ella gjorde en grimas men sen skrattade de. Telefoner? Vem vill hålla på med sådana nu? Väl ute i trädgården, långt bort ifrån mammas synhåll, suckade Ella om hur skönt det skulle bli att också slippa mamma lite.

Samma kväll bokade Ellas mamma in både Ella och Klara på läger nummer sju. Hon hade pratat med Klaras pappa, Klara bodde hos honom den här veckan. De hade enats om ett läger för ungdomar med minst sex års ridvana, med hoppinriktning, och som inte låg allt för långt ifrån där de bodde. Berggårdens ridläger hette det. Klara kunde inte somna den kvällen, hon såg bilderna i katalogen framför sig, det pirrade lite i magen över tanken på att sova borta en hel vecka, men också över att det var sommarlov snart, skolavslutning, och sommar. Fönstret stod öppet och hon hörde att det regnade, ett stilla sommarregn. Hon tänkte att det måste bli fint till skolavslutningen om tre dagar, annars skulle hon frysa i sin klänning med tunna axelband som hon till slut hade fått lov att köpa.

 

Några veckor in på sommarlovet var det dags. Väntan hade varit lång och dagarna krupit fram. Midsommaren hade regnat bort och varit lika tråkig som vanligt eftersom Klaras och Ellas familjer alltid rade på olika håll. Klara satt och surade med pappa och farmor på farmors land, och Ella höll på att dö när hennes käcka mamma tyckte att hon skulle dansa med lillebror runt midsommarstången. Nu var det äntligen dags, väskorna var packade, både Ella och Klara hade nyinköpta påsar med hästgodis och Klara hade putsat sina ridskor. Ellas var alltid rena på något konstigt vis. Ella var så nervös att hon höll på att gå av. Ella buffade bara till henne när de möttes ute på gatan och sa åt henne att skärpa sig. Fast hon log snällt också.

– Du rider lika bra som alla andra, lägg av nu.

Klaras pappa skulle köra dem, egentligen var det mamma-vecka men mamma jobbade och pappa fick rycka in.

– Har ni allt? Han skojade om att det såg ut som om de skulle vara borta hela sommaren.

Tjejerna nickade men ingen av dem såg särskilt glad. Det gick över rätt fort och efter en stund pratade de för fullt, de glömde äta sina mackor och tiden flög iväg. Solen värmde redan och det såg ut som om sommaren kommit nu, lagom till ridlägret. Klaras pappa spelade musik högt i bilen och fjärilarna i Ellas mage var inte så oroliga längre, mer lätta och somriga.

När de letat sig fram till Berggården, stått i grupp på samlingen, hälsat på ledarna och tittat ny ket men lite nervöst på de andra deltagarna, släpat packning till ”sitt” hus, så var det rundvandring. Då fattade Ella och Klara att de var på plats, de vinkade knappt till Klaras pappa och såg bara hästar, ridbana och äventyr framför sig. Stället var jättefint och de andra två som skulle bo i samma hus som Ella och Klara, verkade schyssta. Elin och Sofie hette de, och Ella hoppades att de skulle vara lika snälla som de såg ut. I en av de andra grupperna däremot, fanns två tjejer som både Ella och Klara hade noterat, sådana där som verkade så himla självsäkra. De hade varit på lägret tidigare, och de hade redan ridkläder på sig och visste precis hur allting gick till. Vilket de talade om hela tiden, och högt, så att alla skulle höra.

Vid återsamlingen delade ridläraren Åsa ut allas hästar.

– Vi provar lite idag, så får vi se hur ni passar ihop.

Ella hade fått en Stardust, och Klara en Oscar. En av de där jobbiga tjejerna var inte nöjd med den häst hon fått och klagade hos Åsa. Ella och Klara hörde inte hur det gick för henne utan skyndade sig ner till stallet. Ellas Stardust var en mörk svettfux med stjärn. Ella förälskade sig direkt när Stardust vände sitt huvud och luktade vänligt på Ella när hon gick in i boxen till henne.

 

– Dig kommer jag att gilla.

Hon luktade i hennes man och kunde inte vänta tills de fick sitta upp. Klaras Oscar var svart och hade lång man och svans. Hans ögon var mörka som skogssjöar och han skyggade lite när hon försökte klappa honom på huvudet.

Med en hästgodis i handen gick det bra och Ella kände en spänd förväntan stiga i magen. Hon gillade hästar som man fick lirka lite med, som verkade känsliga, precis som Oscar.

Ute på ridbanan, efter pyssel i stallet då hjälpledarna Fia och Alexander hade visat var alla saker fanns och informerat om stalltjänsten man skulle ha under veckan, bar det av ner mot ridbanan. Det här skulle bli kul tänkte Klara men hon längtade också efter uteritterna som ridläraren pratat om på samlingen. Hon tittade på Oscar och undrade om han var lugn ute i skogen. Oscar ruskade på huvudet så att manen flög.

– Inte?

Klara skrattade och tittade efter Ella. Hon kom sammanbiten med Stardust bredvid sig ett par hästar bort i ledet. Men hon log när hon såg Klara som gjorde tummen upp och nickade och ruskade på huvudet på samma gång, som hon brukade när de larvade sig med varandra. Hon tänkte att Ella och Stardust passade varandra bra.

Ett par av tjejerna fick byta häst, inklusive hon som varit på lägret förut och klagat över hästen hon fått.

– Typiskt, de får alltid som de vill, sådana där, viskade Klara till Ella när de red nära varandra. De hade båda fått behålla sina hästar och till och med Ella började slappna av. Stardust skrittade med vägvinnande steg och verkade trivas och Oscar taktade lite men lyssnade på Klara när hon pratade lugnande med honom. Åsa, ridläraren, hon verkade hur bra som helst. Hon både påpekade saker man skulle tänka på, men gav också beröm. När de skrittade av hästarna efter första passet pratade hon om veckan de hade framför sig. På kvällen sen, efter spagetti och köttfärssås och glass, och en knäpp lek som varken Ella eller Klara gillade, låg de i sina sängar i sitt hus. Rumskompisarna Elin och Sofia och Klara och Ella pratade i mun på varandra, som om de känt varandra hela livet. Klara var glad över att Ella slappnat av men tyckte nästan att hon verkade gilla den där Elin så mycket att hon kände sig lite avundsjuk. Det gick över och kvällen blev nästan natt och hjälpledarna Fia och Alexander gick runt och hyssjade alla.

– Sov nu, så ni orkar i morgon!

Klara sjönk in i sömnen till slut och såg Oscar framför sig det sista hon gjorde. Ella låg och log för sig själv. Det hade gått bra, hon gillade Stardust och tjejerna de fått dela rum med. Hon var inte nervös längre och såg fram emot veckan på Berggården.

Så flöt ett par dagar, Klara och Ella lärde sig hitta i stallet och Fia och Alexander var jätteshyssta. Fia red som en gud, det hade hon fått visa när de hade teori, och Alexander kunde voltige. De hade fått prova en kväll och det var hur svårt som helst. När Alexander gick bredvid hästen och bara studsade sig upp hade ett sus gått genom hela gänget. Fler än en av tjejerna var lite kära i Alexander, precis som det brukade bli. Fia retades om det och sa att det var synd att det inte fanns fler killar på lägret.

 

– Det hade ni behövt liksom, sa hon med glimten i ögat och tjejerna tyckte att hon var fånig.

Fia blev ändå lite av en idol för hon red så himla snyggt, och hon var snäll egentligen, det kände man. Den näst sista morgonen var det dags för den stora uteritten och sorlet i stallet vittnade om att alla såg fram emot det. Det var mulet men inte kallt. Åsa hade packväskor fulla med saft och kakor på sin häst och alla hade fått order om att sätta grimmor utanpå tränset, för att kunna binda upp hästarna när de rastade. Det hade varit kul med lägret tänkte Klara, dels för att de inte tävlade om allt, för så hade hon läst att det kunde vara, och dels för att det var en bra stämning i gruppen. Hon pratade mycket med Sofia, deras andra rumskompis, som hade sin häst bredvid Oscar. Hon var inte längre avundsjuk på Ella som hade blivit riktigt bra kompis med Elin, det var bara roligt att de kände er och hon undrade om hon och Sofia skulle hålla kontakten efter lägret. Som om Sofia hörde vad Klara tänkte sa hon precis:

– Du kan väl komma och hälsa på mig sen, när det här är slut?

Klara bara nickade, det var skönt att tänka så, att allt inte skulle vara slut när lägerveckan var slut.

På väg ut från gården lättade molnen, hästarna var lika förväntansfulla som ungdomarna och frustade sig fram längs den smala grusvägen som ledde bort mot skogen. Åsa dirigerade dem och sa hur de skulle bete sig under uteritten. Hästarna lydde nästan. Oscar pep iväg ut ur ledet under galoppen en gång men Klara ck hejd på honom, och Bounty, en stor nordsvensk korsning som hade busat sig igenom hela lägret, bara klev iväg ut på en äng en gång. Hennes ryttare gjorde vad hon kunde men Bounty ställde sig lugnt och betade av det saftiga gräset. Tills Åsa röt, då makade hon sig därifrån och rättade in sig i ledet.

Vid fikat sen, som de tog i en glänta i skogen, fick alla varsitt grimskaft och order om att binda upp hästarna på lagom avstånd ifrån varandra. De skulle också äta så många kakor de bara orkade sa Åsa innan det var dags att rida hemåt igen. ”Hemåt” tänkte Klara, Berggården kändes som hemma, och i morgon var sista dagen. Det knöt sig i magen när hon tänkte på att hon skulle lämna Oscar, men hon kände sig också stor och vuxen på något vis. Hon undrade hur Ella kände och frågade i stallet sen.

– Jag vill inte åka hem, sa hon bara kort och fortsatte i högre ton: Vi måste tillbaka hit nästa år!

Klara nickade och log, hon gav Oscar en godis till och drog in hans lukt i näsan så långt hon kunde. Hon tänkte att hon skulle minnas den sen, hela hösten, och tänk om de kunde åka hit och hälsa på?

På kvällen sen, när de planerat för avslutningsdagen, hängt tillsammans ute på gården och köpt slut på allt godis i lägerkiosken, blev de alla vänner på Snap. Fler än Ella och Klara och Elin och Sofie hade blivit kompisar. Alla gillade inte alla lika mycket men det hade ändå gått bra, ingen var så knäpp att man inte stod ut, och Fia och Alexander hade funnits där och stöttat upp när det hade behövts.

Ella, Klara, Elin och Sofia pratade i sina sängar, tyst för att inte höras, om hur de längtade till avslutningsdagens aktiviteter, men ändå inte för då skulle det vara slut sen.

– Inte slut, säg inte så! sa Klara till dem, vi ses här snart igen!

Då fnissade de åt sig själva och det tog långt tid innan någon av dem sov på riktigt.