Andra delen på en novell skriven av Eden Lev, första delen finns HÄR om du inte redan läst den!

Hon slet upp dörren till hans rum och där satt han, på sängen, med datorn i knät och tittade förvånat upp på henne. Hennes bror. Hennes bror som hon alltid sett upp till, som alltid varit så snäll. Nu hade han förstört precis allt. Nu hatade hon honom. Han pausade musiken och tittade på henne.

”Sa du något Isa?” frågade han.

Men nu var det som luften gått ut Isa totalt. Hon ville säga allt det där hon precis tänkt, men när hans snälla ögon tittade på henne fastnade orden i halsen. Hon hostade lite, försökte få fram orden men det gick helt enkelt inte. Så hon sprang ner för trappan, ut genom dörren och utan att hon tänkte styrde benen mot stallet.

 

Karin avslutade den sista boxen och tittade på klockan. Perfekt, tänkte hon, hon skulle hinna äta lunch och vila lite innan Isa kom. De skulle rida ut tillsammans, det var bra för Tranan att få vänja sig lite med att komma ut i skogen också.  När Karin gick in till hennes huset halkade hon till och påminde sig själv över att de måste brodda innan uteritten.

 

När Isa kom fram till stallet var hon andfådd, hennes kinder var röda och hon var fortfarande arg. Hon tittade på klockan, strax efter tolv. Hon hade bestämt träff med Karin klockan tre i stallet, men så länge skulle hon inte kunna vänta. Hon kände hur hela kroppen ville explodera i en snabb galopp på järnvägen. Karin kanske skulle bli arg, men det fick bli så, Isa hade ju ändå testat skritta ut på honom själv en gång. Det borde gå bra. Men känslan av att göra något fel kändes ändå i magen, och Isas rörelser var snabba. Tanken av att Karin kunde komma ut till stallet tidigare stressade på henne. Tranan blev stressad av de snabba rörelserna och la öronen bakåt. Isa ställde sig på ryktlådan och hoppade upp i stallet, för att sedan, så fort som möjligt trava iväg från gårdsplanen. Tranan var pigg och så fort hon kom in på skogsstigen saktade hon av. Hon gav tranan långa tyglar och han skrittade frustande på i ett bra tempo. Solen lös och det hade slutat snöa, vädret var perfekt. Men Isa kunde inte njuta till fullo. Den skavande känslan i magen var kvar. Tänk om Karin skulle bli riktigt arg på henne, hon skulle kanske förbjuda henne att fortsätta rida Tranan. Den tanken stramade åt inom henne och hon kände att hon behövde en galopp mer än någonsin. Hon kom fram i trav för att fortare komma fram till järnvägen där hon planerat sin galopp.

 

Järnvägen såg helt perfekt ut. Det var ett tunt lager snö och Tranan visste vad som väntade och skuttade ivrigt omkring. Men vad varken Isa eller Tranan visste, var att under det tunna lagret snö, gömde sig på vissa ställen ett lager glashal is…

 

Karin hade somnat en stund och när hon vaknat var klockan kvart över tre. Hon sprang genast ut till stallet och hoppades att Isa skulle förlåta henne för att hon var sen. Men i stallet var det släckt och tyst.

 

”Isa?” ropade Karin. Det förblev tyst. Karin gick vidare till sadelkammaren, men den var låst. När hon tände lampan såg hon att Tranans ryktlåda stod framme. Men hon hann inte tänka längre förrän hon hörde en hovslag utanför. Karin sprang ut och såg en stressad Tranan, med tyglarna hängandes och ett blodigt framknä.

 

Isa satt i det hemtrevliga köket och tittade ner i muggen. Hon var så rädd. Rädd för att berätta sanningen. Men Karin såg inte arg ut, hon tittade istället på Isa och log. Det fick Isa att faktiskt våga berätta. Berätta om hur hennes bror tvingats göra något coolt för att komma med i skolans tuffa gäng. Hur hon först inte förstått, men sen kopplat samman Antons nya dyra datorspel som han inte fått av mamma och pappa, och de nya kompisarna. Hon förstod. Det var Anton. Hennes bror, som tagit pengarna för att komma in i hans nya gäng. Hur han tvingat henne att inte berätta, att hålla tyst, för att skydda honom. Hon visste inte på vilken sida hon skulle stå. Sin familj skyddar man väl i alla lägen? Tårarna droppade när hon berättar om hur Tranan hade tappat fotfästet på vägen och börjat halka omkring. Hur han sedan på grund av den höga hastigheten flyger ner på knä, hur hon ramlar av och hur Tranan sedan rusar hem. Isa vågar inte titta upp. Hon väntar på att få höra Karin ryta, så som hon kan göra när hon är riktigt arg. Men det kommer inga arga ord och till slut tappar Isa tålamodet och tittar upp.

 

Där sitter Karin och ser, till Isas förvåning, inte arg ut utan fundersam. När hon ser att Isa tittar på henne säger hon:

 

”Jag förlåter dig! Du har verkligen inte haft det lätt, men att du red ut på Tranan själv var fel. Jag kommer låta dig fortsätta rida och sköta honom, men du var verkligen ute på hal is där ett tag!” Karin ler mot Isa, som ler tillbaka. Hennes tacksamhet mot Karin är enorm och hon känner på sig att allt kommer ordna sig.