Text: Anna Sellberg • Foto: Getty Images

Fem länder – och fem hästraser! Följ med på en resa genom Nordens länder, och träffa de hästar som är speciella för varje land.

Islandshäst

Det är mer än tusen år sedan de första hästarna kom till Island. De reste över det stormiga havet, med samma båtar som öns nybyggare.

Livet på Island var hårt. Bara de allra tuffaste hästarna klarade vintrarna, och det har gjort islandshästen till en liten, men otroligt stark, häst. För nybyggarna och deras ättlingar var islandshästen viktig. Det fanns inga vägar och enda sättet att ta sig fram, var att rida.

I dag exporteras det hästar från Island varje år, men en häst som en gång lämnat Island får aldrig mer komma tillbaka. Det är för att skydda öns hästar mot olika sjukdomar. Det finns också uppfödning i många andra länder, som Sverige, Tyskland och USA.

Islandshästen används främst till ridning och är känd för att den förutom skritt, trav och galopp har två gångarter till: tölt och flygande pass.

Norsk fjordhast

Den norska fjordhästen har funnits i Norge sedan urminnes tider. Det syns inte minst på färgen – alla fjordhästar är nämligen blacka, och det är den färg som urhästen en gång hade. Det finns alla varianter från ljust gyllene isabellblack, till mörkt blyertsgrå – så kallad musblack.

Alla fjordingar har ål. Det är en mörk strimma som börjar bakom öronen och går hela vägen längs mankammen och ryggen, ut i svansen. Den tvåfärgade manen ska hållas kortklippt, så den svarta strimman syns mitt i det vita. På benen kan fjordingar ibland ha svarta tvärstreck, som kallas för zebraränder.

Fjordhästen användes från början till arbetshäst på de små jordbruken i Norge. Den är stark, lättfödd och arbetsvillig. Så småningom har rasen också blivit en populär ridhäst, som tävlas i både hoppning, dressyr och sportkörning.

Nordsvensk brukshast

Den nordsvenska brukshästen är en ras som funnits i många hundra år. Hästarna var riktiga allroundhästar, som spändes för plogen på vardagarna, och framför finvagnen när familjen skulle till kyrkan på söndagen. Vintertid var det många hästar i norra Sverige som arbetade i skogen, tillsammans med timmer- huggarna.

Många nordsvenska brukshästar tränades och tävlades också i trav. År 1964 delade man därför på rasens stambok, så det blev en nordsvensk brukshäst och en ny ras som kallades för kallblodstravare.

Den nordsvenska brukshästen har fortsatt att användas till körning och jordbruksarbete, men är numera också en populär ridhäst. Kallblodstravaren är ofta lite ädlare och lättare i typen, eftersom de framförallt avlas för att kunna springa fort på travbanan. De som inte passar för det, blir ofta bra ridhästar i stället.

Knabstrupper

I början av 1800-talet köpte en dansk slaktare i den lilla orten Fläbe i Danmark, ett sto av en spansk officer. Slaktaren sålde så småningom stoet vidare till avel på ett av dåtidens många stuterier, där hon kallades för Fläbehoppan – det vill säga stoet från Fläbe.

Det speciella med Fläbehoppen var att de fölungar hon fick med hingstar av fredriksborgsrasen, blev tigrerade. Det vill säga: de hade en vit grundfärg, med bruna och svarta fläckar på kroppen. Hästarna blev mycket populära – de var bra ridhästar och deras speciella utseende gjorde att de väckte uppmärksamhet, vart de än kom.

Förr fanns det ofta knabstrupperhästar på cirkus, men i dag används de framförallt till ridning och ibland också sportkörning. Alla knabstrupperhästar är inte tigrerade, utan ibland föds också enfärgade föl.

Finsk häst

Finnhästen, eller Suomenhevonen som den heter på finska, har funnits i Finland sedan minst tusen år tillbaka. Genom seklerna har den använts till allt: inom jordbruket, till skogsarbete, för transporter, ridning, travsport och inte minst som militärhäst under andra världskriget.

I dag finns det fyra olika varianter av finnhäst.

Travartypen – tävlas i trav, men används också för sportkörning och ridning.

Arbetstypen – den gamla, ursprungliga finnhästen som är lite större och kraftigare än de andra tre varianterna.

Ridtypen – en lätt ridhäst som används till hoppning, dressyr och fälttävlan.

Ponny – en mindre variant av rid- och körhäst. Mankhöjden får inte vara högre än 148 centimeter.

De flesta finnhästar är fux, men också bruna och svarta förekommer.