Medryttare, så funkar det – del 2

Att vara medryttare är ett steg mellan att rida lektion på ridskola och att ha en egen häst. Man får pröva på hur det är att ta hand om en häst, utan att behöva ha hela ansvaret alla dagar. Min Häst har pratat med två medryttare för att få veta mer om hur det är.

Text: Malin Eriksson • Bild: Eva Olofsson/Malin Eriksson

Amanda Olofsson har varit medryttare till två olika hästar. Här berättar hon om sina erfarenheter och tankar om att vara medryttare.

Namn: Amanda Olofsson
Ålder: 11 1⁄2 år
Ridit antal år: 7 år
Roligast med hästar: Att vara i stallet och mysa med hästen.

Medryttarhäst
Namn: Cooleros Pride kallas Cool Född:1998
Ras: Irländsk import, troligtvis Connemara
Höjd: 145cm D-ponny
Ägare: Familjen Bustrén

Vad gör du som medryttare?
– De dagar jag tar hand om Cool gör jag allt som den som har en egen häst gör. Jag mockar, lägger fram foder, ryktar och rider. Jag får också träna för tränare och tävla med honom.

Hur ofta tar du hand om Cool?
– Jag har två bestämda dagar i veckan, men det blir oftast fler.

Hur länge har du varit medryttare?
– Cool har jag varit medryttare på i fem månader. Innan var jag medryttare till en shettis som heter Rosa. Hon var busigare än Cool och bockade ofta. Med Rosa tävlade jag bland annat i Bohuscupen. Det gick bra förutom en gång, när det var en annan shettis med. Hon blev så förvånad att se en annan liten shettis där på tävlingen så att hon bockade.

Var det svårt att gå från att rida en liten shettis till en stor d-ponny?
– Jag hade ridit större ponnyer på ridskolan innan. Jag tycker att det är bra att rida på ridskola, också för att lära mig att rida olika hästar.

Hur blev du medryttare på Cool?
– Jag hade hand om min kompis häst, som står i samma stall som Cool, under en helg. Jag red min kompis häst samtidigt som Cools ägare red Cool. Min mamma pratade med Cools ägare och sedan ringde de och frågade om vi ville bli medryttare.

Vem äger Cool?
– Det är tre systrar som heter Charlotta, Cecilia och Louise. De är i tjugofem-årsåldern. Amanda Olofsson har varit medryttare till två olika hästar. Här berättar hon om sina erfarenheter och tan- kar om att vara medryttare.

Berätta om hästen du är medryttare till nu?
– Cool är en snäll och trygg häst, både att rida och ta hand om. Han gillar både hoppning, dressyr och att gå i skogen. Han är väldigt söt och har nästan alltid öronen framåt. Ibland är han som en hund, när jag varit och hopptränat sent och vi kommer hem tar jag bara av honom tränset och säger varsågod, så går han själv in i sin box.

Träffar du Cools ägare ofta?
– De brukar träna Cool på ridskolan där jag rider lektion. Så ibland ses vi där. Det finns också en bok i stallet där vi skriver hur Cool varit, om han var pigg, stel, eller så. Och vad vi ridit – så att inte alla rider ut i skogen med honom hela veckan. Vi har också en Facebookgrupp, där vi lägger upp information och bilder ibland.

Vad är roligast med att vara medryttare?
– Man lär känna hästen väl. Dessutom får man göra många olika saker. Man kan ju göra vad man vill, bara det passar hästen. På ridskolan får man bara göra vissa bestämda saker och det är mer regler.

Vad är jobbigast?
– Inget! Det är bara jättemysigt. Det är väldigt skönt att åka till stallet om man är stressad för där tar allt den tid det tar. Det går inte att stressa på. Och man behöver inte alltid rida, man kan gå på en promenad med hästen eller stå inne och borsta den.

Amandas tips till dig som vill bli medryttare:
Vara glad och trevlig och prata med dem som har egna hästar, då kanske de tänker på dig när de behöver hjälp med sin häst.