Text: Katarina Liljedahl
Lektionen varje vecka gjorde sitt och förbättrade kommunikationen med Pepé. Ibland tänkte hon hur nära det varit att hon låtit hästarna försvinna ur hennes liv. ”Huh … och jag kunde ha missat Pepé-pojken!”. Julia kommunicerade mest via sms med ägaren. De hade en kalender i stallet där de förde dagbok över Pepés liv, hur han mådde, vad de hittade på med honom och om något var avvikande. När hon någon gång bläddrade igenom den kunde hon se att det var hennes lite barnsliga och runda handstil som förekom mest på sidorna. En dag när Julia var i skolan kom ett sms från Pepés ägare: ”Kan vi höras på telefon om en timme? Jag har något som jag måste berätta. Det kan inte vänta.” Julia blev iskall. Timmen fram till samtalet gick som en snigel. Hennes hjärna blev bombad av olika frågor, den ena mer fantasifull än den andra. Så ringde telefonen. Samtalet pågick i tio minuter. Pepés ägare pratade mest medan Julia hummade med en strupe som blev allt torrare. När samtalet avslutats tittade hon rakt fram utan att längre se var hon befann sig. Hon hörde bara en röst inom sig som upprepade: ”Så därför måste det tyvärr bli så här.”
På natten låg Julia och vred sig som en mask i sängen och när mobilen körde sin morgontruddelutt var hon helt slut och ändå klarvaken. I hennes huvud fanns en idé. Pepés ägare stod inför förändringar på jobbet med fler resor och mer ansvar, hon skulle inte längre ha tid för en häst. Hon hade tävlat Pepé i dressyr och tävlandet var hennes mål med ridningen. Nu stod hon inför att helt lägga ner tävlandet samtidigt som Pepé hade kvar att ge på tävlingsbanan. Efter mycket funderande hade hon kontaktat en kusin som lovat att ta hand om Pepé och använda honom i ridskoleverksamheten på sin gård. Julia kunde bara inte låta det ske! Hon ville inte förlora Pepé och hon finslipade nattens idé som utvecklades till en plan.
Pepé skulle åka i slutet av sommaren och det var bara maj. Julia hade tid på sig att genomföra planen. I stallet fanns en häst som varit halt hela vintern. Den hade behandlats av veterinär i omgångar utan att bli bättre. Hästen var en gammal tävlingshäst som ägts av samma person under hela sitt liv. Med i bilden fanns en medryttare som hjälpt till under många år och även tävlat honom. Ägaren till hästen tänkte inte skaffa någon ny häst och medryttaren i sin tur ville fortsätta rida. Men hon hade ingen möjlighet att redan nu satsa på att köpa en egen eftersom hon precis avslutat sina studier och skulle börja jobba efter sommaren. Julia hade hört att Lollo, medryttaren, frågat i stallet om det fanns någon som behövde hjälp. Julias plan var att Lollo skulle ta över Pepé, fortsätta att tävla honom och låta Julia vara kvar som medryttare och extra stöd. Ett sådant upplägg skulle alla vinna på. Ägaren skulle slippa ansvaret för Pepé, medryttaren kunde ta nästa steg som för henne innebar mer ansvar – och Julia fick vara kvar som medryttare.
Julia presenterade sin idé för Lollo som om den bara poppat upp eftersom hon var lite osäker på hur den skulle tas emot. Först skrattade Lollo och sa att Julia var gullig som tänkte på henne, men när Julia stod på sig och förklarade, lyssnade Lollo med mer allvar. Så här långt hade det gått bra, tänkte Julia när hon satt på bussen hem och funderade på hur hon skulle lägga upp det för sin mamma och till sist Pepés ägare. Hon kände styrkan inom sig när hon såg målet framför sig – att få fortsätta att vara medryttare på Pepé.
Tiden som följde kastades Julia mellan hopp och förtvivlan. Lollo var tveksam, Pepés ägare var inte villig att riva upp beslutet bara så där, och Julias föräldrar förstod inte så mycket av saken. Skulle deras dotter börja betala för hästen? Turen kommer ofta till den som arbetar hårt. Och medan Julia arbetade hårt på sin plan blev hon tillfrågad om att sommarjobba i matbutiken där hon plockade upp varor varje lördag. Ett sommarjobb skulle ge henne en möjlighet att spara ihop pengar som kunde gå till Pepés nya liv ifall det skulle behövas. Och så började alla mjukna inför Julias plan. Först Lollo efter att ha provridit Pepé. Och sedan Pepés ägare när hon märkte entusiasmen hos framför allt Julia. Diskussioner om ett annat upplägg för hästen tog vid.
Julia vred sig på nytt som en mask på nätterna i väntan på beslutet som kom via sms: ”Efter sommaren är det vi och Pepé-pojken!” Det var från Lollo. När sommaren drog sin sista suck det året var det en gammal älskad häst som fi ck göra detsamma. I hans box flyttade snart en annan älskad häst in, Pepé-pojken. Vardagen i stallet kunde fortsätta. Julia andades ut och såg fram emot hösten nu när hon visste att hon skulle fortsätta att vara medryttare. – Att bli medryttare är ett av de bästa stegen för att kunna utvecklas mot att bli en bra hästmänniska, hade Lollo sagt medan de gjorde iordning Pepés nya box, för det är då hästlivet börjar bli ens vardag. Julia hade förstås instämt.
SLUT!
