Text: Susanne Larsson • Bild: Fotolia

Fanny känner hur hon håller på att börja gråta där hon sitter på pallen i hallen. Ridbyxorna är på, och hon kniper hårt om morötterna hon håller i sin hand. Mamma som står i dörren till köket ser både arg och ledsen ut. ”Du måste göra läxorna Fanny, du har slarvat med det igen och skolan går före hästarna, det har jag sagt tusen gånger?!” Mammas händer hänger hopplöst utefter sidorna och hon ser verkligen bedrövad ut. Fanny känner sig dum, men hon blir arg på mamma också. Hon avskyr när hon ser så där uppgiven ut, som om hon inte vet vad hon ska göra eller ta sig till. Fanny känner att hon nog är ett väldigt besvärligt barn som, just det, bara är till besvär. Så är det i skolan också, fröken förklarar och förklarar ibland, särskilt på matten, och ändå förstår inte Fanny allting. Eller det är som om hon inte hör, hon kan inte koncentrera sig. Och det blir ännu värre när några i klassen, alltid samma personer, börjar fnissa och viska när hon inte fattar.

– Men, jag måste till stallet idag, jag tror att Corinne har fått sitt föl nu, och jag vill se det! Fanny ser ner på sina händer som kniper om morötterna. Hon tänker på att Lotta, som jobbar i stallet, sagt att fölungen skulle komma vilken dag som helst. Nu har hon inte fått åka till stallet på flera dagar och det kliar i kroppen av längtan. Fanny tycker att Corinne är stallets finaste häst, den allra bästa att rida. Fanny ser på mamma så snällt hon bara kan, hon lovar att hon ska göra glosorna i engelska när hon kommer hem, och läsa till frukost i morgon bitti också. Hon säger inte att hon måste till stallet för att stå ut, för att det är så jobbigt och svårt i skolan. I stallet har hon inga problem att hänga med, hon vet vad hon ska göra och känner sig bra när hon hjälper till. Hon blir liksom lugn av hästarna.

Fanny förstår knappt allt det där själv, men hon känner att det är viktigt. Det är så mycket man ska välja mellan och hålla reda på i skolan, fast hon bara går i sexan. De har ofta vikarier som hon inte vågar fråga om saker och hon trivs faktiskt inte så bra i klassen. Hon vill förklara allt det där för mamma men det går inte. Kan inte mamma bara förstå av sig själv? Mamma som inte orkar med Fannys tjat slår ut med armarna i dörröppningen.

– Men Gud! Ja, ja, okej, men då blir det inget annat än mat, dusch och läxor ikväll. Och du är klar när jag kommer och hämtar dig för jag väntar inte en minut, bara så att du vet! Mamma går förbi Fanny, rycker åt sig jackan och bilnycklarna och skjuter upp dörren så häftigt att Fanny nästan blir rädd. Det känns inte bra när hon trycker ner fötterna i jodpursen det snabbaste hon kan, men hon springer efter mamma med morötterna i ena handen och stalljackan i den andra. Dörren slår igen bakom dem och Fanny hoppas att mamma fick med sig dörrnyckeln också. I bilen har mamma lugnat sig. Hon tittar på Fanny och säger förlåt för att hon är stressad. Hon vill att det ska gå bra i skolan för Fanny. Så stryker hon Fanny över kinden och kör iväg ut på gatan. Fanny lägger sin hand på mammas som vilar på växelspaken.

– Tack, jag vill verkligen dit. Mamma nickar och ser sig för i korsningen när de ska ut på stora vägen. Det är fortfarande ljust ute, precis som det ska vara när våren är på gång. Fanny vet att hästarna snart ska få sitt eftermiddagshö och hon vill gärna hinna vara med och dela ut det. Särskilt till Corinne. Hon tycker att mamma kör sakta som en snigel men till slut är de framme. Fannys ridskola är liten, nästan som ett privatstall, och man får gärna hjälpa till om man vill. Fanny rider en gång i veckan, men är där oftare bara för att få vara med hästarna. Corinne har hon känt, och älskat, sen hon började rida för några år sedan. När Fanny ska hoppa ur bilen vill hon plötsligt att mamma ska följa med in och se fölungen. Mamma verkar inte jätteintresserad men säger okej.

Fortsättning följer…