Text: Anna Norlin

Isabelle hade följt de här träningarna i flera terminer nu och därför sett många duktiga tränare. Även om hon var mest intresserad av hoppning, ja så pass mycket att hon varit på några sommarridläger med hoppinriktning, tyckte hon inte att hon platsade. I höstas inför terminsstarten hade ridskolechefen som tränade hoppgruppen frågat om Isabelle ville stå med på reservlistan. Isabelle hade först blivit förvånad och smickrad, fast sedan svarat att hon skulle fråga sina föräldrar ifall de kunde tänka sig att låta henne rida mer. Det blev aldrig av att hon frågade sina föräldrar, hon blev så nervös när hon föreställde sig själv som ryttare i hoppgruppen att hon bara slog bort alla tankar på det. När ridskolechefen sedan upprepade frågan, sa Isabelle att hon inte hade tid för hon hjälpte till med sin lillasyster och dessutom var den som oftast gick ut med familjens hund.

Specialgruppen i hoppning hade sina träningar på tisdagskvällar. Isabelle missade inte ett enda träningstillfälle. Hon fortsatte att sitta på läktaren varje tisdag. Ridskolechefen brukade le mot Isabelle där hon satt uppe på läktaren. Ibland bad hon henne att komma ner och hjälpa till med att bygga hinder. Då svingade sig Isabelle ner från läktaren lika ivrigt som hon svingade sig upp när hon själv skulle rida. Det var alltid något extra att vara med där nere, även om det var till fots, lite pirrigt, men helt ofarligt. Vårterminen gick mot sitt slut och Isabelle hade som vanligt åkt till stallet efter skolan. Hon hade sedan länge bokat plats på ett sommarläger i hoppning. Hon stod och tänkte på det. Det skulle bli fjärde året i rad som hon var på samma läger. Hon hade vuxit mycket det senaste året, blivit längre, och kanske det var dags att pröva att rida en stor häst. Nej, det var nog inte dags ännu, tänkte hon med en viss lättnad. Hon hoppades att hon skulle få ha Domino igen, en D-ponny som hon hade haft förra sommaren. Då hörde hon en röst bakom sig:

– Vad bra att jag fick tag på dig, Isabelle! Rösten tillhörde ridskolechefen. Isabelle hann tänka ett förvånat ”varför då?”, innan hon fortsatte: – Vi har fått ett sent återbud till kvällens hoppträning med Per Plex. Alice som skulle rida Benny har fått halsfluss. Benny behöver gå, så vad sägs om att du hoppar in? Isabelle blev först glad, sedan iskall. – Nää … det går inte så bra …, svarade hon utan att titta upp. – Varför inte? Det är terminens sista träning och vad jag kan minnas har du inte missat en enda? Visserligen från läktaren. – Jag måste hem och … gå ut med hunden! sa Isabelle lite väl snabbt för att det skulle låta helt sant. Ridskolechefen log och sa: – Just det, din familj har en hund. Men det är några timmar kvar och Benny behöver som sagt gå. Ändrar du dig, säg till. Om jag inte har fixat någon annan ryttare kan du få vara med på Benny. Ridskolechefen försvann iväg medan Isabell bara ville försvinna genom golvet. Hon kände en blandning mellan lika delar lycka och rädsla och började omgående sms:a sin bästis på ridskolan, Sofia.

Sofia var oförstående när det gällde Isabelles tvekan att vara med på hoppträningen och skrev bara ett kort ”Kör!” Isabelle gick upp till kafeterian där man hade en bra utsikt över manegen. Det var tomt där nere bortsett från en av ridlärarna som red sin egen dressyrhäst. Isabelle satte sig vid ett fönster och började titta. Inom henne pågick en kamp. En kamp mellan det hon ville – och det hon inte vågade. Tankarna brottades i hennes huvud. Hon mådde nästan lite illa och kunde inte dricka upp äppeldrickan som hon köpt. När ridläraren nere i manegen var färdig och gett hästen lång tygel, tittade hon upp och fick syn på Isabelle. Hon vinkade glatt till Isabelle och såg nöjd och glad ut. Ridpasset hade gått väldigt bra, det hade Isabelle också sett. Ridlärarens nöjda leende påminde Isabelle om varför hon allra helst ville vara med hästar. Och varför hon ville rida. Glädjen. Och att den måste få vara större än allt annat. “Detta måste gå!” Hon lämnade kafeterian och började leta efter ridskolechefen. Det tog en stund, men sedan hittade hon henne inne i på kontoret.

– Jag kan rida Benny, sa Isabelle.

– Vad fint! Han går lektionen innan så du behöver inte göra iordning honom. Isabelle sa inget. Hon skyndade sig mot toaletten. Där inne tittade hon sig i spegeln. ”Detta måste gå!”, sa hon tyst till sin spegelbild.

Fortsättning följer…