En novell av Johanna Svenningsson

 

Små, snälla fjärilar fladdrade i Cassandras mage när hon klev ur pappas bil vid ridskolan. Äntligen var det dags för första ridlektionen efter juluppehållet! Det skulle bli så roligt att få träffa alla hästar och ridkompisar igen. Stallet var litet och mysigt, och hade bara ponnyer. De största ponnyerna var små C-ponnyer, däribland Cassandras favorithäst Tom.

Tom hade kommit till ridskolan för två år sedan, drygt ett halvår efter att Cassandra börjat rida där. Cassandra mindes fortfarande första gången hon såg honom. Hon hade blivit tilldelad B-ponnyn Kasper, men när hon gått för att göra i ordning honom hade han inte funnits i sin box. Där hade det istället stått en lite större, betydligt rundare, vit ponny. För Cassandras del hade det varit kärlek vid första ögonkastet.

Nu gick Cassandra in i boxen och la armarna om den knubbiga halsen. Tom stod alldeles stilla och lät sig kramas. Cassandra la näsan mot hans päls och drog in den underbara doften av häst. Hon hade saknat den doften. Cassandra stod kvar med armarna om Toms hals en lång stund. Hennes ridlektion var den enda på fredagar, och ingen annan ur gruppen hade kommit ännu. Bara häst- och stallskötarna Jenny och Samira var i stallet, men dem hade Cassandra redan hälsat på. Hon skulle lugnt kunna stå kvar inne hos Tom en stund till.

Cassandra slet sig från Tom när hon hörde välbekanta röster utifrån parkeringen. Rösterna tillhörde tvillingarna Alma och Elin, som båda två red i Cassandras grupp. Cassandra bestämde sig för att gå och möta dem. Hon fick nöja sig med lektionerna på ridskolan. Alma och Elin hade en kusin med tre egna hästar, och hade fått följa med på långritt under lovet. Cassandra var förstås glad för deras skull, men önskade innerligt att hon också hade haft en kusin med egna hästar. Ingen hon kände hade egen häst, och hennes föräldrar begrep alldeles för lite om hästar för att låta henne få en. Hon fick nöja sig med lektionerna på ridskolan.

Tom, fick Cassandra veta, skulle inte gå med på lektionen. Han hade jobbat mycket under veckan, och hade vilodag idag. Cassandra fick rida Aurora, och det var inte fyskam det heller. Aurora var alltid en fröjd att rida. Ingen av de andra ponnyerna var så känslig för hjälper som hon.

Något ridhus fanns inte på gården, så ryttarna var hänvisade till paddocken även vintertid. Det var minusgrader ute, och Cassandra ångrade bittert att hon inte tagit med sig termoridbyxorna. Som tur var hade hon åtminstone ett par tights under ridbyxorna, och på fötterna hade hon de nya vinterridstövlarna hon fått i julklapp.

Den pudersnö som kommit under natten hade gjort underlaget i paddocken alldeles mjukt. Det var behagligt att rida på, och man behövde inte oroa sig för att hästarna skulle halka. Aurora skrittade fram med fjäderlätta steg, under tiden Cassandra fokuserade på sin sits. Hon kände sig obalanserad, fastän hon ansträngde sig för att sitta i en rak, lodrät sits. Så hade hon känt också under de sista ridlektionerna innan juluppehållet. Då hade hon tänkt att hon bara varit trött, efter en tuff termin i skolan. Nu kände hon sig pigg och utvilad, och förstod inte alls varifrån ostadighetskänslan kom.

Efter lektionen tog Cassandra hand om Aurora i boxen. Hon hade just tagit av sadeln, när ridläraren Malin klev in i boxen.

– Har du tid att prata lite? undrade Malin. Cassandra nickade förvånat. Det här var första gången som Malin bad om att få prata med henne i enrum.

– Du är väldigt duktig, Cassandra, började Malin. Hon gjorde en kort paus för att ge Aurora en morotsbit.

– Men du börjar bli för lång för våra ponnyer. Du kanske själv har känt att du blir obalanserad? Cassandra blev iskall. Så långt hade hon inte tänkt, men hon berättade för Malin om hur hon upplevt ridningen på sistone. Malin nickade och sa:

– När man är lite för lång får man svårare att hålla om hästarna, och då blir det lätt så att man hamnar i obalans. Du skulle behöva rida lite större hästar.

– Men då måste jag ju byta ridskola, var det första Cassandra fick ur sig.

Hon ville inte lämna det här underbara stället. Och hon ville inte lämna Tom. Knubbiga, vita, älskade Tom!

– Ja, tyvärr är det så, bekräftade Malin. Hon såg lite ledsen ut. Säkert var det inte roligt att behöva ha sådana här samtal med eleverna.

– Du är alltid välkommen hit för att pyssla med hästarna, fortsatte Malin. Men för att fortsätta utveckla din ridning behöver du större hästar. Cassandra och Malin hjälptes åt att borsta av Aurora och hänga tillbaka utrustningen i sadelkammaren. Sedan gick Cassandra raka spåret till Tom, och slog armarna om hans hals. Hon hade längtat efter att få prata mer med sina ridkompisar, men nu hade hon plötsligt ingen lust. Antagligen skulle allihop fortsätta rida här, utan henne, så vad var det för mening?

När Cassandra berättat den sorgliga nyheten för mamma och pappa, började de genast googla ridskolor. Förutom ponnyridskolan fanns det bara en ridskola som låg hyfsat nära. Den hette Stora Ensta ridklubb och hade tio ponnyer och lika många stora hästar. Där fanns ridhus, och dessutom en ungdomssektion som ordnade olika aktiviteter.

Mamma och pappa tyckte att Stora Ensta verkade ”trevligt” och ”seriöst”. Cassandra kände sig likgiltig inför stället. Samtidigt kunde hon inte sluta tänka på känslan av att vara obalanserad. Hon förstod att den känslan inte skulle försvinna. Den skulle växa sig starkare. Det var den insikten som ck Cassandra att tacka ja till en provlektion på Stora Ensta. En bitande kall januarikväll var det dags. Fjärilar fladdrade i magen, men den här gången var det inte av förväntan, utan av nervositet. Cassandra hade ingen aning om vad som väntade henne.

När pappa släppt av Cassandra på den stora grusplanen som användes som parkering, blev hon först alldeles förvirrad. Hon hade fått veta att hennes ridgrupp skulle samlas utanför sadelkammaren för utdelning av hästar, men var låg nu den? För ett ögonblick ångrade hon att hon inte hade bett pappa att vänta kvar. Sedan ck hon syn på fyra ridklädda tjejer som målmedvetet gick mot en liten, röd träbyggnad. Hon bestämde sig för att följa efter dem på avstånd.

Den lilla träbyggnaden visade sig innehålla en sadelkammare och ett fikarum. I sadelkammaren väntade, förutom de fyra tjejerna som Cassandra följt efter, ytterligare två tjejer och en kille. Alla såg ut att vara minst två, tre år äldre än Cas- sandra, utom killen. Han såg faktiskt ut att vara i Cassandras ålder.

– Ska du rida med oss idag? frågade killen när han fick syn på Cassandra.

– Ja, jag ska provrida, svarade Cassandra. Killen sken upp.
– Kul! sa han. Jag heter Albin.
– Cassandra, sa Cassandra och log tillbaka.

Hon fick rida ett fuxsto som hette Abelle. Det var en stor häst, och de långa stegen kändes ovana för Cassandra. Hon hade ju alltid ridit ponnyer.

Ridläraren, som hette Jens, tipsade Cassandra om att rida lätt långsammare. Då skulle det bli lättare att följa med i Abelles steg, och Cassandra skulle förhoppningsvis hitta balansen i sadeln.

Jens hade rätt. Efter en stund kändes det riktigt bra, och Cassandra tänkte med sorg på Tom, Aurora och de andra ponnyerna. Nu när hon hade någonting att jämföra med, blev det uppenbart att hon var för lång för dem. Hon passade mycket bättre på Abelle.

När gruppen skrittade av hästarna, kom Jens fram till Cassandra.

– Jättebra jobbat idag! De är bara sju i den här gruppen, så om du känner att du vill börja så finns det plats kvar. Självklart får du fundera på saken, men du är välkommen. Cassandra tänkte att hon skulle sakna ponnyridskolan, men att hon kanske skulle kunna tycka om Stora Ensta också. Hon behövde bara tänka lite. Efter lektionen stötte hon ihop med Albin i sadelkammaren.

– Ska du fortsätta i vår grupp? undrade han. – Ja, sa Cassandra. Det ska jag.

Det var dags för henne att påbörja ett nytt kapitel inom ridningen. Albin, Jens och Abelle skulle alla vara en del av det.