Skolan tog paus för Elin. Istället för att gå direkt från högstadiet till gymnasiet skulle hon jobba ett år i ett stall hos en avlägsen släkting till hennes pappa. Hon hade varit skoltrött från och till under hela högstadiet, haft svårt att koncentrera sig och när hon fick underkänt i flera ämnen, däribland matematik och fysik insåg hennes föräldrar att hon nog mådde bättre av att få slippa skolan ett tag. De trodde att ett sabbatsår då hon skulle jobba istället kunde göra henne motiverad att studera.
En novell av Anna Norlin
Tanken på detta frihetsår (som Elin föredrog att kalla det) gav henne en upprymd känsla av just frihet. Frihet från lärares krav, diverse mattetal och läxor. Nu blev det kanske inte riktigt så, beroende på hur man vill se på saken.
Stengården låg i ett öppet landskap förutom norrut där den gränsade till en stor och mycket vacker blandskog med varierad terräng. Runt nästan hela gården fanns en gammal stengärdesgård, därav gårdens namn. Redan vid första besöket blev Elin hänförd och när det sedan bestämdes att hon skulle jobba där ett helt läsår började hon se fram emot detta. Två terminer med bara hästar och ridning kändes som balsam för hennes skoltrötta själ. Hästarna i stallet såg välmående ut, vilket gjorde henne lugn eftersom det visade att de togs om hand ordentligt. Hon tyckte att det skulle bli roligt att få lära sig ännu mer om hästlivet även om hon förstod att det förmodligen skulle bli fysiskt jobbigt. ”Bara jag slipper tänka på matten”, var det som poppade upp först i hennes huvud när upplägget för den närmaste framtiden var lagt. Hon räknade dagarna med en sådan iver att hon till och med räknade fel, för vips så var det helt plötsligt bara en dag kvar till hon skulle börja. Tur att slippa räkna matematik som sagt.
Elins första dag på Stengården innebar mest att bli visad gårdens olika delar där ridhus, rid- banor, ett slags spa och annat ingick. Hon ck också promenera runt terrängbanan som byggts i gränslandet mot skogen i norr. Denna första dag avslutades med en skrittsväng tillsammans med en av hästskötarna och hon ck se ännu mer av den härliga miljön. ”Det här kan inte bli annat än toppen”, tänkte Elin förväntansfullt. Egentligen visste hon ingenting om fälttävlan, mer än att ryt- tarna red mycket ute i skogen. Hon tänkte att det måste vara en skön form av ridning, lite lagom kravlöst. ”Najs”, helt enkelt.
Nästa dag inleddes med ett möte direkt efter morgonfodringen. Medan hästarna stod och åt inne i stallet samlades alla vid kabordet utanför stallet. Ungefär där vaknade den morgontrötta Elin till i dubbel bemärkelse.
Torsten, pappans avlägsna släkting som var tränare och stallchef på Stengården, välkomnade Elin inför det gäng som fanns på gården, fem personer utöver Torsten. Elin ck veta att hon i första hand skulle gå parallellt med en annan tjej, Caroline, som var i 25-årsåldern och hade ett fullblod som hon tävlade.
– Caroline kommer att lotsa dig genom alla vardagsmoment i stallet. Vilka tävlingar du ska följa med på pratar vi om när det blir aktuellt. Men den mentala matematiken sköter jag. Och varför vänta? Vi kör igång med det redan i dag, Elin! sa Torsten.
– What? tänkte Elin och tittade upp.
Kanske Torsten var tankeläsare för han log och sa:
– Några av de saker som vi inom fälttävlan behöver ha i huvudet, pulsträning, tempobedömning och lite annat. Praktisk matte om man så vill, sa han och blinkade med ena ögat.
– Driver han med mig? tänkte Elin och satte ett frö till misstankar inom sig.
När mötet var slut satt Torsten kvar med Elin vid kaplatsen utanför stallet. Mycket metodiskt började han gå igenom vad pulsträning innebar och hur man bedömer tempot i galoppen. Till en början tyckte Elin att det var intressant, ny ken som hon var, sedan började alla möjliga misstankar väckas inom henne i takt med att Torsten drog olika exempel på tempon eller när pulsen gått upp. Hon hängde inte riktigt med, men mycket siffror var det i hans prat. Hon frågade sig om det här var planerat, att hennes pappa kanske ordnat så att hon skulle jobba hos ett mattesnille? Tanken på det gjorde att hon kände sig lurad.
Torsten verkade ovetande om vad som pågick inom henne, han fortsatte att förklara delarna i pulsträning medan Elin blev alltmer blockerad. Hon hörde honom säga något om intervaller innan han tappade henne helt.
Hon var stel som en pinne i sitt inre.
– Nu går vi in till Amigo, jag ska visa dig hur man tar pulsen på en häst. Han kommer ju att ha vilopuls.
När Anna cantrat honom senare i dag kollar vi igen. Då kommer den att vara närmare 200. De tog pulsen på Amigo och Elin skrev ner siffrorna för att ha kvar dem till senare.
Amigo var Annas sista häst innan det var dags att äta lunch. Elin följde med Torsten när han gick ner till gårdens galoppslinga som gick runt näs- tan hela gården och fortsatte en bit upp i skogen. Anna skulle galoppera i era intervaller och därför byta tempo ibland.
– Nu kan vi passa på att kolla tempot också, sa Torsten glatt.
”Tar det aldrig slut?”, tänkte Elin, ” er siffror att reda ut är det sista jag behöver just nu.”
I sängen på kvällen var hon helt slut efter dagens alla nya intryck, ändå orkade hon gå igenom det mesta, upprepa det i sitt huvud. När hon närmade sig tankarna på pulsträningen och tempomätningen blev hon mer och mer irriterad. ”Han måste vara sjukt galen i siffror”, tänkte hon och suckade högt.
Nästa dag var det inget möte där alla samlades. Några skulle åka iväg och träna på kvällen på en galoppbana som hade öppet för ridhästar, så det var ganska tomt i stallet. Desto er boxar att mocka, men det passade Elin bra. Då kunde hon stå ensam inne i boxarna och vara helt i sina egna tankar. Torsten syntes inte till någonstans. Elin tyckte att det var skönt efter gårdagens sifferövningar som störde henne mycket. Torsten hade talat en hel del om ”matematikens mentala morötter”, ett uttryck som han måste ha kommit på själv.
– Det är bra att ha ett system i huvudet att luta sig emot som hjälper dig att förbli vaken och motiverad. När du väl får in det kommer du att gilla att kunna se på hästarnas träning även på det sättet. Med pulsträningen kan du följa hästen när den bygger upp sin kondition till exempel.
Elin muttrade för sig själv.
– Vad står du och mumlar om? hörde hon en vänlig röst fråga bakom henne.
Torsten hade dykt upp.
– Inget särskilt, svarade Elin.
– I dag ska vi åka till kliniken med Avicii. Han har haft en gaffelbandsskada som förhoppningsvis är helt läkt nu. Veterinären ska göra en sista koll. Tänkte att du ville följa med.
När de satt i lastbilen började Torsten berätta om hur han själv en gång i tiden kom in i hästvärlden.
– Jag hoppade av efter grundskolan. Ett av mitt livs dummaste beslut eftersom jag aldrig återvände till skolan. Skaffade aldrig någon riktig utbildning. Det jag lärt mig, det har jag lärt mig genom hästarna.
Elin tänkte att det där med att han skulle vara ett mattesnille kanske ändå var en för snabb tanke. Hon frågade:
– Var du skoltrött precis som jag?
– Både ja och nej. Vissa ämnen älskade jag, andra var jag för ointresserad av. Och så hade jag svårt att sitta still. Det kan jag fortfarande ha om det är en riktigt trist uppgift jag ska utföra, trots min ålder!
– Men du var bra i matte…? frågade Elin under lugg.
Torsten skrattade till.
– Nää, inte alls. Jag satt mest på lektionerna och försökte reta magistern. Nä, matten kom mer in i mitt liv med hjälp av hästarna. Nu ska jag inte överdriva för det är inga avancerade räkneoperationer som krävs när man tränar fälttävlan, men man lär sig att använda en del matematik i verkligheten på ett roligt sätt. Det ger en mening och då är det ju roligare. Mitt mål i livet är att ha roligt så mycket det bara går!
Elin sa inget, men funderade på om det låg något i det, att siffror som hade ett direkt samband med sådant som gällde hästar kanske kunde göra det roligare på något vis.
När veterinären gjorde sitt ultraljud på bakbenet där Avicii haft sin gaffelbandsskada syntes ingenting. Skadan var utläkt och det skulle bli dags att sätta igång honom på riktigt. Torsten såg glad och nöjd ut när de satt i lastbilen igen.
– Det kan gå väldigt upp och ner när man håller på med hästar. Och ibland blir det så tvära kast att man inte hänger med först. Men de flesta hästar kommer tillbaka, bara de får ett upplägg som passar dem. Glöm aldrig individen, Elin.
– Nä, svarade Elin tankfullt, men du… just den här individen avskyr allt vad siffror heter, precis allt…
– Ett år med hästar kan nog ändra på det. Först ska det här med pulsträning och tempo sitta som en smäck i ditt huvud, sedan…
– Sedan?! upprepade Elin.
– Ja, sedan ska du lära dig hur man räknar poäng i fälttävlan. Det är något helt annat än i dressyr och hoppning det. Det här året kommer att bli lärorikt.
– Jo, det räknar jag… Längre hann hon inte innan de tittade på varandra och brast i skratt.
Elins friår hade börjat. Hon tänkte att det skulle bli roligt och spännande, att hon räknade med att få många mentala morötter att använda.
SLUT!
