Text: Anna Norlin
Snön gnistrade i skenet av fullmånen som lyste ner från den svartblå himlen. Det var stjärnklart. Den faluröda stallbyggnaden med sin grå stengrund var täckt av frost, likaså fönstren. Från utsidan kunde den som ville delvis se in, från insidan var det svårare. Luften var stilla och iskall. Inne i stallet var det varmare och rofyllt. Det enda som hördes var hästarna som åt av sitt hö med korta avbrott av lugna frustningar. Temperaturen utomhus befann sig runt 25 minusgrader sedan några dagar tillbaka, så denna kyla hade börjat märkas även inne i stallet, trots värmen från de många hästarna. För människor gällde det nu att hålla sig i rörelse för att inte kallna och börja frysa. Clara såg därför till att hela tiden ha något att göra. Hon var precis färdig med att dela ut den extra högiva som hästarna behövde för att kunna hålla en bra värme. Hon var ensam i stallet.
Clara älskade de här kvällarna. Alla talade jämt om ljumma sommarkvällar, att de var så härliga. Hon föredrog vintern med kyla och mörker som gav en annan slags omfamning. En annan fördel var också att man slapp insekterna. Hon tänkte ofta praktiskt, precis som de flesta som håller på med hästar.
Hon tog upp mobilen ur jackfickan och tittade på den. Fortfarande ingen täckning. ”Konstigt”, tänkte hon, ”kan det bero på kylan eller något annat?”. Mobilen åkte tillbaka ner i fickan igen.
Alla hästarna stod i sina boxar utom Zanzibar. Hans ägare Lollo hade trotsat kylan och åkt iväg på deras vanliga torsdagsträning på en gård några mil bort. Lollo tyckte att det var bra att hennes lastbil fick köras i kylan och så var ridhuset isolerat där hoppträningen ägde rum. Detta avgjorde saken och hon lastade sin häst och åkte. Det skulle dröja åtminstone ett par timmar innan de var tillbaka. Clara tog en grep och en korg och gick in i valackens tomma box. ”Jag kan likaväl plocka boxen åt Lollo, så att jag håller värmen”, tänkte hon. Då hörde hon ett plötsligt ljud. Det lät som att det smällde i kattluckan i dörren upp till loftet. Luckan var i hårdplast och hade därför ett annat ljud än de andra, men var haspad i låst läge nu på grund av kylan. När hon plockat de två högarna som fanns lite utspridda i boxen, rättade hon till spånbädden innan hon gick ut i stallgången igen och in i näs- ta där hennes medryttarhäst Lido stod. Han tittade upp på henne och fnyste lätt. Clara tog av sig sina handskar och stack in de bara händerna under hans täcke. Där var det varmt. Hon stod där en lång stund, försjunken i sina egna tankar om just ingenting särskilt och bara myste. Men så hördes ljudet av den smällande luckan igen och Clara rycktes tillbaka till nuet.
Haspen på kattluckan på dörren till loftet var i. Luckan gick inte att rubba trots att Clara tog i. Förbryllad började hon kolla stallets andra kattluckor, den i trä och de andra som hade luckor i tjockt gummi. Stallkatten Tiger syntes inte till någonstans. Hans korg vid elementet i omklädningsrummet var tom. Där brukade han alltid ligga och värma sig sådana här kalla kvällar. Sist hon såg honom var när hon hade börjat höa. Då hade han först sprungit efter henne innan han i full fart med svansen i vädret hade försvunnit runt hörnet in mot nästa gång.
Hon kollade mobilen igen. Ett sms från hennes kompis Frida hade kommit fram, även om det fortfarande saknades täckning. Frida var sen, men på väg. De hade bestämt att de skulle ses i stallet och ha lite putskväll inne i den upp- värmda sadelkammaren.
Katten dök upp och gick fram och tillbaka medan han strök sig mot hennes ben. Han tit- tade på henne och jamade uppfordrande tills hon plockade upp honom. Som vanligt sprattlade han lite innan han lade sig till ro i hennes famn och tryckte sitt huvud mot hennes haka.
”Vad har du haft för dig, Tiger?”, frågade hon. ”Kattbusar du med mig?” Så ville han ner igen och försvann snabbt när hon släppte ner honom på golvet.
Frida dök upp i stalldörren. Clara berättade om det märkliga ljudet från kattluckan som var haspad.
”Vinterfrun, det måste vara hon!”, sa Frida bestämt. ”Hon dyker bara upp när det är riktigt smällkalla vintrar – som nu!”
”Vad snackar du för strunt nu?”, skrattade Clara, ”Vinterfrun?! Har du fått, vad är motsatsen till solsting … köld … knäpp? Du har fått en köldknäpp ju!”
Frida sa ingenting. Hon tittade bara på Clara med en finurlig blick.
”Har ingen berättat … historien om vinterfrun?”
”Nää, så berätta du. Om vinterfrun.” Hon fnissade lite.
”Vi tar det inne i sadelkammaren, det är för kallt ute i gången. Jag har tagit med varm choklad och korvmackor.”
Frida tyckte om att göra det extra mysigt, det var så typiskt henne. Inne i sadelkammaren drog hon fram två stolar och en pall som hon placerade vid ett element. Sedan släckte hon lampan som var borta vid sadlarna, som hade en egen vägg en bit in. När hon hade hällt upp den rykande chokladen och lagt upp smörgåsarna på en stor tallrik drog hon ett djupt andetag innan hon upprepade sin fråga: ”Har verkligen ingen berättat om vinterfrun?”
”Nej, ingen”, fnissade Clara igen och tog en tugga av en smörgås.
”Okej … så här:”, sa hon och tystnade tvärt. ”Så här hur då?”, frågade Clara.
”Schhhh … hörde du?!”
”Vadå?”
Vad är det som flickorna hör egentligen? Missa inte den spännande fortsättningen som också publiceras här på webben…
