Text: Eden Lev

Sakta cyklade hon till stallet. Vägen kändes längre än vanligt och det var jobbigt att trampa. När hon närmade sig kom minnena tillbaka. Minnen som hon förträngt. Blicken från stallägaren när beskedet från veterinären kom. Beskedet om att det inte fanns något kvar att göra. När stallägaren försökte trösta henne, trots att det var hon som borde vara ledsen. säga att det inte var hennes fel. Att det skulle kunna hända alla. När hon lovade sig själv att aldrig komma tillbaka till stallet. Hon gjorde ingen nytta där ändå. Hon hade orsakat en hästs död, och det var helt oförlåtligt. Hon skulle behöva sälja sin häst, till någon som var en bättre människa. För en hästmördare som hon skulle inte få ha några hästar. Det var hon fast besluten om, tills hon fick brevet. Brevet från den okända avsändaren som påminde henne om tiden innan olyckan och fick henne att ta steget. Men vem kunde det vara som skrivit det?

 

I hagen så gick det bara två hästar, när flickan såg det högg det till i hjärtat och hennes ögon tårades. Det var knappt så att rösten höll när hon ropade på sin häst. Trots att ropningen blev mer som en viskning så lyfte hennes häst huvudet fort, gnäggade högt och satte av i full galopp rakt mot henne. När han kom fram nosade han på henne, gnäggade en gång till och la huvudet på hennes axel. Hans ögon lyste och han visste inte vad han skulle ta sig till av sin glädje. Flickan skrattade och kliade honom i pannan precis som hon alltid gjorde och i den stunden kände hon att hon var lycklig. Ända sedan det där hemska åskovädret som förstörde hela hennes liv hade hon inte varit lycklig en ända gång, tills nu. Hon kände att hon hade gjort rätt val för det var här hon hörde hemma, i stallet.

 

När flickan efter en stund gick in i stallet för att hämta grimman kändes det som att någon tittade på henne. Hon vände sig hastigt runt och hennes ögon mötte ett par andra ögon. Små, nötbruna ögon tittade rakt in i hennes i något som kändes som flera minuter innan den lilla musen vände bort blicken och sprang iväg. En märklig känsla spred sig i flickan, inte kunde det väl vara… Eller? Hon visste att det var omöjligt så hon sköt undan tanken, men känslan som spridit sig i kroppen lämnade henne inte helt.

 

Senare på kvällen tittade flickan närmare på brevet. Bokstäverna var små och skrivna med en blyertspenna. När hon lyfte upp brevet mot lampan såg hon något som hon inte sett tidigare. Det var små tassavtryck på brevet och med ens visste hon. Den märkliga känslan kom tillbaka och nu tvivlade hon inte längre. Hon visste vem som skrivit brevet.

 

Nästa dag kom flickan till stallet som vanligt. Hon mockade, pysslade och red. Innan hon gick kollade hon så att katterna hade mat och ställde fram en liten tallrik. På den lilla tallriken låg en lapp och en rejäl bit ost. På lappen stod det:

 

”Nu ser jag dig. Du är liten, men inte obetydelsefull, för du gjorde skillnad. Tack till min alldeles egna stallmus!”

SLUT!