Text: Johanna Svenningsson • Bild: Fotolia

Malva vaknar av en försiktig knackning på sovrumsdörren. Yrvaket rullar hon runt i sängen och kisar mot dörren. Hon orkar inte besvara knackningen, än mindre sätta sig upp. När dörren gnisslar till, och hennes pappa kikar in, drar hon täcket över huvudet. Hon anar hans ärende. ”Här var det hi och här var det hå. Och här var det glaaada älgar!” sjunger pappa. Det är en av få sånger han kan och han sjunger den bara vid två tillfällen; när han är på riktigt gott humör eller när han vill muntra upp någon som inte är det. Malva låtsas inte höra. Pappa kan sjunga den där sången hundra miljoner gånger, han kommer ändå inte att kunna muntra upp henne.

 

”Jag har köpt knäckebröd och morötter”, säger han, och Malva hör trägolvet knarra när han kliver in i rummet. Det värker i Malvas bröst när orden knäckebröd och morötter nämns.

”Äpplen har vi väl därute”, fortsätter pappa, och hoppas nog på att få en reaktion. Men Malva ligger orörlig i sängen, fortfarande med täcket över huvudet.

”Vad är det för en dag? Är det en vanlig …” gnolar pappa, men slutar när han hör snyftningar från sängen.

”Ska jag göra tårtorna själv?” undrar pappa och låter plötsligt allvarlig på rösten. Malva nickar under täcket, och strax efter hör hon återigen golvet knarra. Dörren gnisslar till på nytt, och stängs med ett klick. Malva andas ut. Årets första dag har alltid varit viktig för Malva och hennes lika hästtokiga pappa. Första januari sägs vara alla hästars födelsedag, och detta måste såklart firas. Malva och pappa brukar baka knäckebrödstårtor med äpplen och morötter, en åt varje häst.

Det kräver inte särskilt mycket ansträngning, eftersom de bara har tre hästar i stallet. Eller, rättare sagt, hade. En regnig dag i våras, råkade Malvas haflinger Gullviva halka i hagen. Hon skadade benet så illa att hon numera galopperar omkring på Trapalandas gröna ängar. Därför finns det bara två hästar i stallet; pappas ardennerhästar  Jocke och Flisan. Malva har absolut ingenting emot Jocke och Flisan, men de är inte Gullviva. Hästar är individer, och det går inte att ersätta en individ med en annan. Gullviva var Malvas bästa vän i över fyra år, och Malvas hjärta går nästan itu vid åsynen av den tomma boxen. Att fira alla hästars födelsedag nu känns helt enkelt inte roligt. Pappa ger tyvärr inte upp. Efter att ha fixat tårtorna gläntar han återigen på Malvas dörr, men den här gången sjunger han inte. Istället går han tyst fram till Malvas säng och drar försiktigt undan täcket. Sedan kittlar han Malva på kinden med någonting som känns som ett papper. Malva kan inte hjälpa att en viss nyfikenhet väcks inom henne. Hon öppnar ögonen och sätter sig upp. Pappa räcker fram pappret han kittlat henne med och sätter sig sedan på sängkanten.

 

Själv stirrar Malva på pappret hon just fått i sin hand. ”Trevlig hobbyhäst” är rubriken. Bilden visar en mörkbrun häst av den nättare typen. Malva blir så arg att hon inte ens vet vad hon ska säga. Pappa vet mycket väl att hon inte vill ha någon ny häst. Dessutom var Gullviva en haflinger, och en lugn sådan. Hästen i annonsen är en travare. Menar pappa på fullaste allvar att hon skulle ånga fram på en nipprig travare?! Malva knycklar ihop pappret och kastar det på golvet. ”Är du dum eller?!” skriker hon till slut och blänger argt på pappa. Han ser nästan lite sorgsen ut.

”Jag hade tänkt att vi åtminstone kunde åka och titta på honom”, säger pappa. ”Men vi kan strunta i det om du absolut inte vill”, tillägger han när han ser det hopknycklade pappret vid sina fötter.

”Okej då, vi åker”, säger Malva. ”Men bara för att du ska sluta tjata.” Pappa ser oförskämt nöjd ut, som om han visste att Malva skulle säga ja. Han plockar upp pappersbollen från golvet och stoppar den i jeansfickan. Malva följer med ut till stallet med knäckebrödstårtorna. Hon gör det bara för pappas skull, som kompensation för att han var tvungen att göra tårtorna själv. Medan Jocke och Flisan mumsar på sina tårtor, sätter Malva sig på det kala golvet i Gullvivas box. Hon ser den isabellfärgade haflingern framför sig och det hugger till i hjärtat. Sedan föreställer hon sig att det istället står en travare i boxen; en nätt häst med långa ben och långsmalt huvud. Mörkbrun. Det känns så fel, så fruktansvärt fel. Ingen häst kan någonsin ta Gullvivas plats.

En knapp vecka senare sitter Malva och pappa ändå i bilen, på väg för att titta på hästen i annonsen. Malva känner sig hemsk, elak. Det känns som om hon sviker Gullviva. Pappa svänger in på uppfarten till ett stort stall, byggt i rött tegel. När de kliver ur bilen möts de av en medelålders kvinna som presenterar sig som Carin. Hon visar dem in i stallet som har både foderautomater vid boxarna och gödselluckor i golvet. Några tjejer i vita travhjälmar är i full färd med att sela på en stor fux. Plötsligt stannar Carin och gör en gest mot en av boxarna. ”Här har vi Lucky”, säger hon, och berättar att han aldrig trivts på travbanan. ”Han blir stressad och orolig när det händer mycket runt omkring, så han är inte startad särskilt många gånger. Som ridhäst är han en riktig klippa, men tävlingsbanan är nog ingenting för honom. Han mår bäst som hobbyhäst.” Malva svarar att hon förstår. Genom boxgallret iakttar hon hästen, som ser ännu mer långsmal ut i verkligheten. Han är fin, det måste hon medge, och han har snälla bruna ögon. Men det spelar ingen roll, för Malva ska inte ha någon ny häst. Carin säger att Malva ska få provrida Lucky. Malva känner sig inte det minsta ridsugen, men hon kan inte gärna backa ur nu när pappa kört de sex milen hit och Carin tagit sig tid att träffa dem. Carin pekar ut en kortare skogsslinga som Malva kan rida. Hon ska bara följa de gula markeringarna på träden. Under tiden tänker Carin bjuda pappa på en kopp kaffe. Lucky skrittar målmedvetet längst den smala vägen. Han känns nästan tyngdlös, och en jättelång hals skiljer huvudet från resten av kroppen. Allt känns så ovant att Malva helt glömmer bort att jämföra honom med Gullviva.

Vägen är bitvis isig, men där underlaget tillåter provar Malva lite trav. Lucky tar långa, energiska steg, men ångar inte fram sådär okontrollerat som Malva hade föreställt sig att han skulle göra. Hon kan inte låta bli att tycka att han känns lite spännande, som en oöppnad julklapp eller en ny TV-serie. Han är någonting helt nytt. Tillbaka vid stallet säger Carin att Malva inte behöver bestämma sig på en gång. Hon är välkommen att provrida Lucky igen, och bekanta sig lite mer med honom. Malva säger kanske. Det är inte ett ja, men inte heller ett nej. Någonting hos Lucky har fått hennes hjärta att klappa. Den kvällen kan Malva inte sova. Istället ligger hon och tänker på alla  na stunder hon haft tillsammans med Gullviva. Hon tänker att det är stunder som alltid kommer att finnas kvar. Gullviva försvinner inte. Hon kommer för evigt att vara en del av Malvas liv och leva vidare i hennes minne. Men kanske är det dags att släppa taget. Hon sträcker sig efter mobilen på golvet och surfar in på den mest populära hästsajten. I sökrutan knappar hon in ”trevlig hobbyhäst” och letar sedan efter Carins annons. När hon hittat den klickar hon på telefonnumret och skriver ett sms om att hon gärna kommer och provrider Lucky en gång till. När Malva skickat iväg meddelandet känns det faktiskt riktigt bra. Kanske kan hon lära sig att älska en ny häst. Kanske är det inte omöjligt.