Del två på “det som göms i snö…” skriven av: Anna Norlin

Någon fredagstur på Filur blev det inte den dagen. Och inte någon annan dag heller. Filur behövde inte lida länge. Allt var över på bara några få timmar. Senare samma dag, på kvällen, kom den första snön och började lägga sitt täcke omsorgsfullt över landskapet. Under tre dygn snöade det utan uppehåll och snötäcket låg sedan kvar i era månader under den första riktiga vintern på många år. För Elina var det som att vintern kapslade in henne med sin kyla.

Nästan ett halvår senare stod hon ute i vårvärmen med en liten ponnysko i handen. Hon gnuggade bort lite av leran med hjälp av snö och granskade sedan skon noga. Visst var det Filurs, det kunde hon se på storleken och modellen trots att den var rostig och ena skänkeln var rejält böjd. Hon ryste när hon tänkte tillbaka.

Jourveterinären hade varit i närheten när Lisa fick tag på honom och var därför snabbt på plats i stallet. Filur hade era frakturer i högra benet som tydde på att han vridit om benet i hög fart. Det fanns ingenting att göra, än att låta honom få avsluta sitt liv. Tårarna började rinna på Elina. Det var länge sedan hon grät så här mycket. Något lossnade inom henne. Det hade varit jobbigt i början efter olyckan i hagen och Elina hade kämpat för att stålsätta sig mot sorgen. På nyåret hade sorgen övergått mer till att bli som en slags sträng under ytan. En sträng som fanns där utan att påverka för mycket i vardagen utom att den var hård. Hon pratade aldrig om Filur, plockade bara undan alla bilder på honom, på sitt rum och i mobilen. Sedan var hon tyst. Ibland försökte hennes mamma prata försiktigt med henne. Hon brukade säga att sorgen behövde få löpa fritt för att kunna göra sitt arbete, att den behövde få åka fram och tillbaka med allt längre intervaller innan den till slut slumrade till. Och efter det fick man leva med den bit som blev kvar.

”Alla människor bär på små och stora sorger, det är en del av att vara människa. Vi ska vara glada över det. Sorgen är ett kvitto på att vi har haft något värdefullt”, hade hon sagt en gång när Elina satt och grät tyst vid köksbordet.

Som alltid gjorde tiden sitt och till slut hade mammans ord fått mera fäste i henne, blivit en sanning även för henne. Hon drog några djupa andetag när hon återvände till nuet med hjälp av Emmas glada rop borta från vägen där bästisen stannat med sin chockrosa cykel:

– Förlåt att jag är sen! Jag ska bara mocka och borsta det värsta. Sedan är det vårpremiär!

Livet måste få gå vidare.

Elina gick ut ur hagen och in i nästa för att hämta in Lisas stora dressyrhäst Grandeur som hon skulle rida ut på för första gången. Valacken sänkte huvudet när hon satte i grimskaftet i grimman. Saknaden efter Filur var stor, men livet måste få gå vidare. Nu hade hon börjat gå över till att rida stor häst och hon hade varit mer än redo för det. Allt det som hon lärt sig tillsammans med Filur fick hon nu bygga vidare på.

”Ditt hästliv kommer förhoppningsvis att vara en lång kedja av möten med olika människor, hästar och händelser. Händelser som oftast kommer att vara roliga, men ibland tuffa eller sorgliga, precis som i livet för övrigt”, hade hennes mamma en gång sagt. Och så var det nog.

Vårpremiären gick bra. Grandeur hade skött sig som en sann gentleman och de hade travat långa sträckor. Grandeur gav henne en lektion i att trava ute på en stor häst. Flera gånger fick de göra halt och vänta in Emma och hennes ponny Buster som med sitt kortare steg hela tiden hamnade på efterkälken.

– Domarna kommer helt säkert att ge dig åttor på halterna om ni börjar tävla om ni tränar så här ihärdigt – blir lätt som en plätt! hade Emma sagt varje gång de fick galoppera i kapp.

Efter ridturen tog Elina med sig Filurs sko hem, putsade den och satte upp den på dörrposten till sitt rum. Hennes mamma frågade hur dagen hade varit, tittade på skon och sedan undrande på Elina. Elina sa ingenting, hon kände sig frusen och försvann in i badrummet där hon tappade upp ett bad som hon sedan sakta sjönk ner i.

Efter en stund började hon känna en glädje inom sig som hon inte hade känt på väldigt länge. Hon tänkte på dagens ritt, fnissade högt över alla halterna och ja, kanske Emma var inne på rätt spår, att hon en dag skulle tävla på stor häst? Det kändes faktiskt möjligt. Lite senare, när hon kom ut från badrummet stod hennes mamma på en pall och vred på Filurs sko, så att den istället hängde med öppningen uppåt.

– Så att lyckan inte rinner ut för min fina dotter, log hennes mamma och Elina kände glädjen växa ännu mer när hon mötte sin mammas blick. Hon tittade upp på den lilla ponnyskon.

– Ja, med lite hjälp från Filur, sa hon.

Slut!