Den tokiga tolkningen – del 1

Text: Josefin Strang

Amina vrider sig om i framsätet så fort jag hoppat in i bilen. Hela hennes ansikte lyser av glädje.

– Jag har VÄRLDENS bästa idé för hur vi ska motionera Basse idag!

Hennes pappa kastar en snabb blick på henne.

– Det är inget hyss, va?

– Nej nej, jag tänkte bara att vi ska träna hans styrka i djupsnön.

– Hm, okej. Tänk bara på att låta honom vila ordentligt när han blir åsig.

– Såklart, svarar Amina.

Hennes pappa ser inte helt övertygad ut, jag förstår honom. Amina är min bästis sedan dagis, och om jag skulle beskriva henne med tre ord skulle det vara rolig, påhittig, halvtokig. Jag vet inte hur många gånger hon har varit dam- mig, lerig eller blöt, med nya blåmärken och skrapsår när vi hämtats från stallet. Hela hennes familj är hästtokiga och turas om med deras två svarta nordsvenskar: Basse och Lasse. Japp, de heter faktiskt så!

Bilen glider förbi hagen: Basse och Lasse står och kliar varandra, deras utandnings- luft skapar en disig rök runt dem. De ser ut som svarta sagohingstar i det vita uf ga vinterland- skapet.

– Styrketräning är faktiskt en bra idé idag. Basse och Lasse ska gå tvåspann på julmarknaden i morgon och kommer bara att skrittas. Mamma slutar jobba strax före lunch idag, hon kommer och tar Lasse då. Hjälp henne med lunchfodringen, annars kanske hon vägrar skjut- sa hem er, skojar han och vinkar hejdå.

Basse är nog världens coolaste nordis. Fast- än han är ensam i stallgången står han och halvsover medan jag går loss med ryktborsten.

– Hur lägger vi upp styrketräningen då, frågar jag när Amina stapplat fram med en tung sadel i famnen. Hon ler så där finurligt, som hon gör när hon har bus på gång.

– Så här tänkte jag. Han ska ju styrketräna, och istället för att turas om att rida, så tolkar vi!

– Vadå tolka?

– Jag rider, du åker bakom med brorsans rattkälke! Vi sätter en brösta på Basse och knyter fast rattkälken med
longerlinor, jag tror att draglinorna till vagnen är för korta för tolkning.

– Det här blir skitbra, jag lovar! Vi alla tre får ju göra något kul samtidigt, och det är sjukt bra träning, säger hon exalterat.

– Är du säker?

– Ja, det är klart! Att tolka är ju det bästa med att ha en häst som både är inkörd och inriden. Dessutom är det ett måste på jullovet!

När jag sätter mig på rattkälken märker jag hur tveksam jag känner mig – när jag grep- par ratten känner jag händerna skälva inuti de tjocka vantarna. Är det här en bra idé? Äsch, darrigheten är väl kylan… Jag stod ju stilla på slingan i typ en kvart medan Amina värmde upp Basse. Longerlinorna är nu virade några varv runt rattkälkens styrstång, framför mig tornar Basses svarta bakdel upp sig

– Är du redo?!
– Yes, svarar jag.
Med ett lätt ryck dras kälken framåt och den kalla vinterluften får det att nypas i näsan. Bas- se verkar inte bry sig för fem öre att han både har en ryttare och en fripassagerare på kälke bakom.

– Jag vänder ut i snön nu, följ med i styrningen så att linorna är uppspända hela tiden, säger Amina.

Svängen blir snygg: linorna stannar ovanför hashöjd på Basse. Snön är helt perfekt, fluffig och djupet är precis i knähöjd på Basse.

– Jag kommer fram i trav!

Han är pigg idag, jag testar lite galopp.

Kälken rycker till igen – nästa sekund blir jag dränkt av det glittrande snömolnet som Basses hovar river upp. Jag skrattar och försöker vrida bort huvudet, och ser på omgivningen att det går fort! Det pirrar till i magen, men nervositeten är borta. Kälken går stabilt, den glider snabbt men mjukt bakom Basse. Vintersolen får hela landskapet att glittra vitt. Även Basse verkar tycka det är kul – han frustar och ruskar på huvudet.

– Han är pigg idag, jag testar lite galopp, är du med eller? hojtar Amina från sadeln.
– Jadå, men fatta galopp försiktigt annars ramlar jag av, ropar jag tillbaka.

Det märks att Aminas mamma varit noggrann med dressyren, Basse samlar sig till en elegant galoppfattning. Jag blir dränkt med ännu mer kall snö… Amina ställer sig i lätt sits för att underlätta Basses styrketräning i djupsnön. Hon vänder sig om för att kolla att jag är okej – men börjar gapskratta.

– DU SER UT SOM EN SNÖGUBBE!
Jag börjar också asgarva och får snöklumpar i munnen. Men när jag tittar upp knyter det sig i magen. På en ynka millisekund verkar Basse ha snubblat till och försöker få ordning på hovarna i djupsnön. Men rattkälken glider i full fart, longerlinorna blir slappa intill hans bakben. Nej, nej, nej!

– Amina STANNA HAN KOMMER FASTNA, skriker jag. Men det är för sent. Jag ser hans högra bakben kliva över den hängande linan, och så fort Basse fått ordning på fötterna kommer han fram i galopp igen. Longerlinan blir sträckt under hans mage och mellan hans bakben. Sedan går allt fort: han spar- kar bakut och Amina kastas fram. Basses påföljande bocksprång får Amina att flyga som en vante. Samtidigt gör kälkens ryck att jag rullar bakåt, ner i snön. Jag och Amina ställer oss upp exakt samtidigt och ser Basses svarta kropp försvinna i ett snö- moln mot stallet, med en upp- och nervänd kälke skrapandes bakom honom.

– BAJS OCKSÅ!

Jag och Amina snubblar panikslaget genom djupsnön, Basse har försvunnit runt stallknuten. Minuterna känns som evigheter, tänk om han blir skadad?!

Fortsättning följer…