En novell av Anna Norlin • Foto: Fotolia
Som vanligt skulle jag tillbringa en stor del av sommarlovet på mormors och morfars gård där det fanns gott om djur, däribland några hästar. Just det här året kände jag mig trött på hästar, eller mer mätt? Nej, trött var en bra beskrivning. Hela vintern hade jag kämpat med min nya medryttarhäst. Vi kom inte riktigt överens och det var först när min tränare kastade fram en fråga om det verkligen var dressyr som jag skulle hålla på med, som jag insåg att det kanske inte var den rätta hästen för mig, en utpräglad dressyrhäst som egentligen inte gjort annat än det han nu gjorde, tränade och tävlade i dressyr. Han hade fina gångarter och kunde utföra de flesta rörelser med elegans. Och så var han snäll i all hantering. Han var perfekt helt enkelt – eller egentligen inte, för något saknades för att tända en gnista mellan oss.
– Du behöver mer fart och fläkt. Du brås på din mor. Och hon brås på sin far. Vi får se vad vi kan göra åt det i sommar, hade morfar sagt på telefon när sommarlovet hade börjat närma sig.
Jag tog tåget ensam de 30 milen till mormor och morfar, en resa där jag mest satt och tittade ut över landskapet som tåget plöjde sig igenom. Tankarna var på annat håll, vet inte riktigt var, men plötsligt var jag framme. Morfar mötte på stationen. Han hade tagit ut en av sina gamla bilar ur garaget, en välvårdad PV som var lika gammal som honom. Näst efter djur tyckte han om gamla bilar och han vårdade både djur och bilar lika ömt. Morfar körde bara den vid speciella tillfällen. Jag log åt tanken. Vi hade alltid haft en bra kontakt, inte alls som den han hade med mina äldre bröder. ”De brås på far din!”, brukade han säga och se lite finurlig ut.
Den gamla bilen skötte sig som en gentleman och snart körde vi in på gårdsplanen där mormor skymtade borta vid tvättlinorna. Hon var alltid igång med någonting. Nu ställde hon ner korgen med klädnyporna och kom fram till bilen när vi klev ur.
– Maja, min go’a unge! Tänk att mormor ska få rå om dig nu! Är du hungrig? Du behöver få i dag något först.
– Först? upprepade jag.
– Ja? Har inte morfar berättat vad han har planerat? Han har knappt kunnat tygla sin iver!
– Över vadå? Jag förstod ingenting.
– Över Blenda förstås. Han har ju pratat om detta hela våren, dig och Blenda!
– Vem är Blenda? frågade jag.
Det ser du väl, att det inte är en ponnygaloppör?
Blenda var ett ljusbrunt sto med svart man och svans. Hon var välbyggd och vältrimmad utan ett uns onödigt fett på kroppen. Med sina 147 centimeter i mankhöjd var hon helt enkelt en fin ponny i bra skick – om det inte vore för en sak… Hon var en nordsvensk, ett kallblod, som morfar med lysande ögon och i bestämda ordalag presenterade för mig som vårt ”sommarprojekt”.
Jag ville inte göra morfar besviken utan log glatt, klappade Blenda och sa att hon säkert hade talang för det mesta.
– Stämmer bra det! sa morfar och spände blicken i mig och fortsatte:
– I synnerhet för galopp.
– Va? slank det ur mig då jag varit helt inställd på att han menat dressyr eftersom det ändå var det som jag mest ägnade mig åt.
– Ponnygalopp!
– Ponnygalopp? Men morfar, det ser du väl, att det inte är en ponnygaloppör? Du var ju ändå jockey när du var ung?
– Låt henne få visa dig vad hon går för. Och så bygger vi vidare på det med rätt träning.
– Ja, jo… ok då… Jag var verkligen tveksam.
– Då kör vi, Maja! I mitten av augusti är det en träningstävling inte långt härifrån. Ni ska vara med.
Morfar hade tänkt ut en plan, ett ordentligt träningsupplägg som skulle leda fram till mål, ja i alla fall till en start i en träningstävling i slutet av sommarlovet. Han hade tänkt på det mesta, från lämpliga träningsslingor till vilken dress jag skulle ha på mig. Han hade även köpt in kraftfoder ifall den ökade träningen skulle kräva det. Vad han inte hade tänkt på var att Blenda var ganska het i huvudet.
När vi satte igång galoppträningarna visade det sig att hon var så på hugget att hon stack med mig hela tiden. Hon kunde ligga på rätt bra, pulla, och jag fick verkligen träna på att sitta i jockeysits – men hon drog iväg alldeles för ofta. De första gångerna sa inte morfar så mycket, men med tiden blev han mer och mer fundersam. Han hade ju själv tränat upp Blenda från marken och sedan med hjälp av en ryttare från granngården som konditionstränat henne hela vintern ute i terrängen. Nu skulle jag på något sätt använda allt detta och finslipa det, göra henne till galopphäst.
Morfar insåg att det inte fungerade riktigt så som han hade tänkt. Själv tyckte jag inte om att rida en häst som var så het. Morfar ändrade upplägg, ”justerade det” som han uttryckte det. Det fick bli en period av mycket markarbete, dressyr, för att få henne lydigare och lättare att kontrollera.
En tränare kallades in. Och jag var tillbaka på dressyrbanan igen kändes det som. Först tyckte jag att det var skönt, vant, men den känslan varade inte så länge innan jag började tycka att det var småtråkigt.
Morfar hade rätt för Blenda hade talang för det mesta. Hon snappade genast upp vad jag ville att hon skulle göra, arbetade sedan ihärdigt med alla de övningar vi lät henne göra. I takt med att hon började landa lite, vänta på mina hjälper, blev hon mer och mer lugn eller åtminstone lättare att kontrollera.
Parallellt tränade vi fortfarande med siktet inställt på galopptävlingen, även om all ridning lades upp så att kontrollen skulle vara så stor som möjligt. Mycket av galopparbetet gjordes i långa backar där krönet blev som ett naturligt stopp.
Dressyrträningen gav verkligen resultat och vi kunde öka galoppträningen successivt. En dag tog morfar fram sitt hästsläp. Det var dags att träna på bana för första gången. Vi lastade henne och åkte till en bana där vi skulle träna både på start och mål. Målet denna gång var att få stopp på henne för även om allt var lovande var hon ändå fortfa- rande en häst, dessutom en i grunden het sådan.
Att få Blenda att rivstarta var inte det enklaste, men när hon väl fattat galoppen (!) var hon helt med på det hela. När vi galopperade på banan skötte hon sig exemplariskt, det var jag som blev feg och styrde in henne i sargen utan egentlig anledning. Hon låg så fint i handen, men jag tog det säkra före det osäkra. Morfar förstod min försiktighet, men jag märkte att han var lite irriterad på mig för att jag inte lät henne gå för fullt mot mål och över mållinjen.
Träningen fortsatte. Jag kände att vi började bli ett riktigt team. Morfar blev mer och mer som en coach och jag tyckte verkligen om hela upplägget – en resa med min älskade morfar och hans fina Blenda.
Vi tränade på att ”cantra till start”, vi tränade starter och vi tränade på att rida ” finish”. Mormor sydde en dress och flätade ett pannband i matchande färger – brunt och vitt. Morfar valde de färger som hans favorithäst hade haft när morfar var ung. Jag förstod att han ville hedra den vackra fullblodshingsten som en gång i tiden fanns på morfars väg in i galoppsporten. Nu var det länge sedan, men de finaste individerna lever ju för alltid kvar inom en människa.
Dagen för galopptävlingen kom. Vi var förberedda, peppade till hundra procent. Jag såg fram emot loppet, det här skulle bli så roligt. Blenda såg ut som en dröm med sin blanka hårrem, sina vältränade muskler och för dagen flätade man. Vi lastade henne och åkte mot tävlingsbanan.
När vi kom fram lastade vi ur henne på en anvisad plats för alla ponnygaloppörer. Morfar tog ut henne medan jag tittade mig omkring på våra konkurrenter. Det enda jag såg var vältrimmade och smala och smäckra D-ponnyer, en del var helt klart rena fullblod. Jag tittade på Blenda. Hon såg så stolt ut där hon stod och tittade med morfar vid sin sida. Men jag såg ännu mer hur hon såg ut i jämförelse med de andra hästarna med sina kraftiga ledgångar, korta hals och rejäla hovskägg. Hon var avvikande.
Det var som att lämna en bubbla och landa hårt rakt på svanskotan. Blenda skulle inte ha en chans mot alla de här minimaskinerna.
Och dressen som mormor sytt som jag hade tyckt var så snygg, den såg ju bara hemvävd ut. Jag kände mig töntig där jag stod bredvid morfar och hans nordsvenska sto. Jag skämdes över dem. Och jag skämdes över mig själv som skämdes över dem.
– Kan du hålla henne medan jag går och anmäler er? Vill du att jag köper något till dig? Någon dricka och en varmkorv kanske? hörde jag mor- fars vänliga röst bakom mig.
Jag svarade ett kort ”mm …” utan att vända mig om. Jag ville inte att han skulle se min besvikelse som säkert lyste igenom och ut ur mina ögon.
Morfar dröjde innan han kom tillbaka och jag hann börja oroa mig för att vi inte skulle hinna bli klara med allt fram till start. Men så dök han upp med två olika drickor och en varmkorv i händerna. Han tog över Blenda medan jag satte mig i framsätet på bilen för att äta upp korven
– Maja…, hörde jag morfars röst, … man tar det man har och gör det bästa man kan av det. Och man jämför aldrig. Blenda är med i matchen, hon vill det här. Nu handlar det bara om vad du vill.
Jag skämdes ännu mer över mina tankar och känslor. Och över att morfar genomskådat mig. Ja, för så var det förstås, min fina och underbara morfar som med sitt stora hjärta, sin kunskap och sin stora kärlek till mig och Blenda lotsat oss ända hit, han hade förstått hur jag reagerat på våra konkurrenter, att jag jämförde. Jag stirrade hårt ner i marken för jag visste att jag skulle möta morfars blick ifall jag tittade upp. Åh … vad ont det gjorde i mig!
Efter en stund tittade jag upp, mötte morfars blick, den bästa blicken för en tvivlande tonåring. Så mycket värme, så mycket klokskap… Jag såg att han trodde på det här, på oss.
Inom mig var det som att något tryckte undan en klump av dåliga tankar, det släppte och jag kunde andas fritt igen.
– Jag är redo, morfar. Jag vill det här lika mycket som Blenda.
Hur det gick? Det gick lite för fort när vi cantrade till start. Blenda hade bråttom och jag var inte snabb nog med att korta tyglarna, men jag fick stopp på henne borta vid startområdet. Hade hela loppet bedömts på samma sätt som en dressyrtävling hade hon säkert fått högsta betyg för sin start. Hon gjorde absolut inget fel, var först iväg som ett spjut och det gav oss några längders försprång. Vi låg därför i front ett tag. När det sedan var dags att ta strid på upploppet, ja, då dök de vassaste fullbloden upp och drog förbi. Döm om min förvåning när detta inte stoppade Blenda som full av självförtroende helt plötsligt lade i en annan växel som jag aldrig känt tidigare!
Vi gick i mål på en stark tredjeplats bakom två rena fullblod i ett fält med åtta hästar. Blenda hade verkligen visat att hon kunde. Jag var så stolt och det var en minst lika stolt morfar som mötte oss när vi kom tillbaka till läktarområdet.
– Jag visste det! sa han glatt, med Blenda kan allting hända!
Senare, när vi skulle lasta Blenda, passerade ryttaren som vunnit tillsammans med sin mamma. Både jag och morfar hörde henne säga ”såg du hennes brunvita dress? En sådan vill jag ha nästa gång! Var köper man en sådan, mamma?”
Morfar och jag tittade på varandra och fnissade.
– Man tar det man har och gör det bästa av det, sa morfar och jag förstod att så var det. Ingen är avvikande, det handlar bara om vad man gör.
