”Tant Gröt! Tant Gröt!”, ekade det inom mig när jag försökte somna på kvällen. På ett ögonblick gick pulsen upp så mycket att det inte längre fanns någon ro att somna. Jag fick ont i magen. Igen.
En novell av Anna Norlin • Foto: Fotolia
Sommaren hade varit fin. Sol, bad och bara vara. Ingen skola, inga klasskamrater. Men nu var jag tillbaka i skolan igen, tillbaka i klassrummet för en ny termin – och en ny årskurs. Inte mycket hade förändrats, förutom att det börjat en ny kille. Han kom från England, men hade vuxit upp i Afrika. Det var hans pappas jobb som hade fört honom och hans familj ut i världen för egentligen hade han sina rötter i en liten engelsk by söder om London. Jag tyckte att det lät väldigt spännande. När jag sedan fick höra att han precis som jag red, ja då började jag hålla mig framme, göra mig ärenden för att få prata med honom. Han kunde bara pyttelite svenska, så våra samtal hölls mest igång med hans engelska och min svengelska.
– I ride too. Maybe… perhaps you would like to come to my riding school? frågade jag en dag.
– Yes, that would be fun. Thank’s for asking! svarade han.
– It is located a bit from here. You go there by bus, car or bicycle. Do you have a bicycle?
– I have a bike.
Ungefär så lät det när jag bjöd med honom till min ridskola. Vi cyklade dit redan nästa dag. Han hade bråttom, var ivrig och jag förstod att hans hästintresse var lika stort som mitt, om inte större till och med. På vägen till ridskolan berättade han om hästarna och ridningen i Afrika. Jag kunde inte höra mig mätt på hans historier. Så spännande allt lät!
En sen avbokning i min grupp löstes med att han fick hoppa in och ta den lediga platsen. Han var skicklig i sadeln, det syntes att han hade ridit mycket. Han red avspänt och säkert. Ja, det var svårt för mig att fokusera på min egen häst när jag hela tiden ville titta på hans som gick så fint.
Han hade lärt sig att rida i Afrika, i Zambia närmare bestämt, på en ridskola som låg intill en gammal galoppbana. Han berättade att av galoppbanan hade det inte synts så mycket, bara det rostiga staketet och banunderlaget som var torrt och hårt. Ridskolehästarna hade stått utspridda i grupper av uteboxar på ett stort stallområde där de flesta hästarna var privatägda. Jag förstod att det hade varit en händelserik tid där innan han och hans familj flyttade vidare till nästa land. Själv hade jag bott på samma plats hela mitt liv och tyckte inte att det hade hänt så mycket egentligen. Mitt liv gick inte ens att göra spännande på ett Instagramkonto.
En dag när vi satt på bussen till stallet tystnade han tvärt i en berättelse:
– I always do the talking. Now, tell me a story from your life. This town must be loaded with stories!
Först förstod jag inte vad han menade, men sedan kallnade jag inombords när jag insåg att han ville höra mig berätta om något från mitt liv.
– Eh…, hörde jag mig själv säga. Tankarna snurrade snabbt i huvudet på mig. Vad fanns att berätta?
Han tittade intresserat på mig.
– Something ”med mening”, something ”roligt” or something else? frågade han.
Det var tydligt att han försökte hjälpa mig på traven. Men vad skulle jag berätta om? Han fortsatte att titta på mig med sina vänliga ögon.
– Do you eat ”gröt”? frågade jag till slut.
– Great? How do you eat that?!
– No, no – gröt! Jag försökte härma med ena armen hur man rör en slev i en kastrull.
– Ah … you mean porridge? And oatmeal, almost like food for horses?
– Precis!”, svarade jag och så inledde jag min berättelse. Jag tog den på svenska, talade långsamt och kollade hela tiden att han var med. Han lyssnade under tystnad.
– Jag har gått i samma klass ända sedan jag började skolan. Så blir det väl när man inte yttar, antar jag. Jag har haft det ganska lätt för mig i skolan, i alla fall när det gäller de teoretiska ämnena. Värre har det varit i slöjd och gymnastik.
– Även though you’re a ”hästgirl”?
– Ja, har alltid haft höga betyg i teoretiska ämnen. Det jag har haft svårast för har varit högläsningen i svenska.
Jag har verkligen avskytt den! Trots att jag läste snabbt och rätt innantill, kom det ut på ett annat sätt. Inför hela klassen.
– You måste play a roll, a roll of ”tro” in ”du”.
– Sant. Men du vet hur det är, man räknar ut när det är ens tur. Och så sitter man och räknar ner när kompisarna läser sina stycken. För varje högläsning som närmar sig ens egen, hör man mindre och mindre. Pulsen går upp. Paniken. Och så säger läraren helt plötsligt ens namn.
– Been there, but I liked it.
– Tror jag det!, sa jag och skrattade lätt. Du är inte som jag.
– Varje högläsning var en plåga. Jag kämpade med läsningen. Det som kom ut lät som… gröt… som gröt i hela halsen. Ofta kunde jag höra hur en del av killarna fnissade. Samma sak varje gång. Ibland försökte jag komma undan med att jag hade ont i halsen. Det gick väl så där.
– A ”gröt” sound? frågade han vänligt.
Han lyssnade nästan helt under tystnad. Jag var inte van vid en sådan uppmärksamhet från en killkompis. Det gjorde mig nervös, men jag slog bort det.
– Jag började på ridskolan redan på lågstadiet och har ridit på samma ställe sedan dess. Också typiskt när man bor på samma plats?
Han nickade.
– Från att ha varit den hästtokiga ända sedan lågstadiet blev jag med åren Tant Gröt i mångas ögon. Det var hemskt. Stallet var mitt sätt att fly denna känsla. Jag var i stallet nästan varje dag efter skolan, cyklade dit direkt. Det var alltid samma befrielse, samma lättnad, att kliva in där och dra in stalldoften och hälsa på hästarna. Ja, vad vore livet utan dem?
– Nada, svarade han.
– Men så under en hopplektion ög jag av häs- ten och landade så illa att jag slog ut några tän- der, ja ganska många faktiskt. Jag ramlade rakt mot en bom och det kunde ha gått värre förstod jag efteråt. Att få nya tänder är inte omöjligt även om det tar lite tid innan det är klart. Och det var jobbigt ibland, svårt att äta bland annat. Jag hade svårt för att tugga och ck äta annan mat. Under en period åt jag nästan bara soppor, yoghurt och… gröt. Ja, du får skratta, det är lite komiskt i dag.
Han strök mig lätt över armen och log. Jag fortsatte:
– Mattanterna i skolan var toppen. Varje dag såg de till att jag fick en ordentlig lunch som de gjorde iordning på bricka och allt. Ibland kom de ut med en tallrik gröt. Det missade ingen av killarna i klassen… och de brukade ropa…
– … Tant Great?
– Haha! Nää… gröt förstås. Det var verkligen hemskt. Jag var väldigt ledsen, stressad av att inte känna att jag hade ryggen fri i skolan. Men i stallet andades jag. Alltid! Till slut var tandläkaren klar med sitt jobb. De nya tänderna satt där de skulle. Jag var superglad!
– Och no more ”gröt”?
– Jo… nja … En dag ringde tandläkaren som fixat mina tänder till min mamma. Han undrade ifall han kunde använda mig i ett reklamsammanhang. Han ville ha med ett exempel på någon ung person som fått nya tänder efter en olycka. Jag var inte så intresserad till en början, nä inte alls faktiskt. Ville bara glömma allt. Och jag ville framför allt inte locka killarna i klassen att reta mig ännu mer. Ändå funderade jag på saken era gånger. Och till slut gick jag med på det, men under vissa villkor. Jag ville att bilderna skulle tas i stallet med någon häst. Och jag ville ha med något som tog upp detta med hur dumt det är att retas, något om mobbning.
– Be nice. Always.
– Ja, lite åt det hållet kanske. Reklambyrån som skulle göra jobbet åt min tandläkare tände på min idé. De hade redan en kund som jobbade med frågor om mobbning i skolan. I slutänden blev det så att det togs bilder både på mig i stallet och i klassen som användes både i tandläkarens reklam och den andra kundens. Mina klasskam- rater ställde upp och även om era av killarna knorrade först, ändrade de sig. De killar som gjort mycket av min tid i skolan så jobbig, fick tänka om.
– Ja, det var märkligt det där, fortsatte jag. De verkade skämmas liksom, fast vi pratade aldrig om det egentligen. Och jag har aldrig berättat det här för någon. Även om jag kände mig starkare ville jag bara glömma allt eftersom bara tanken på det gjorde att jag kunde få ont i magen. Så djupt satt det på något sätt. Men efter att bilderna tagits och även lokaltidningen gjorde ett reportage om det, tystnade faktiskt allt, ungefär som att jag och killarna gjorde upp i reklamen eller i tidningen. Tyvärr var inte tidningen så snäll när de hade en stor bild på mig med texten ”skönt att inte vara Tant Gröt längre”. Jag blev lite ledsen då, men inget mer hände. Inte långt efter var terminen slut, sommaren kom och i dag är det nästan som att detta aldrig har hänt. Konstigt.
– Such a ”gröt story”, sa han med ett vänligt leende.
– Yes, it was, svarade jag, really great.
Bussen stannade utanför stallet. När vi gick mot stalldörren tänkte jag på vad jag berättat när vi satt på bussen, om de jobbiga åren, men det gjorde inte längre ont i magen.
