Har du tröttnat på bruna hästar utan vita tecken? Vill du ha en stadigt byggd kompis som både går att rida och köra? I så fall är kanske raserna irish cob eller tinker någonting för dig?
Text: Anna Sellberg. Foto: Fotolia/IBL


Namn: Tinker och irish cob (olika raser)
Ursprung: Storbritannien och Irland.
Mankhöjd: 140 -170 cm
Färg: Oftast skäck i olika nyanser, men det finns också enstaka exemplar som blir enfärgade.
Temperament: Ofta lugnt, men ändå framåt. De gillar att arbeta.
Används till: Ridning och körning. En gång i tiden var både tinker och irish cob hårt arbetande vagnshästar hos resandefolket på de brittiska öarna. Resandefolket bestod av mindre grupper med människor som levde utanför samhället. Det fanns både romer och så kallade travellers – vars namn ju betyder just ”resande”. Resandefolket var ofta hantverkare och de sökte enklare småjobb på de gårdar som de passerade. Arbetet kunde vara i några dagar eller veckor, innan familjerna var tvungna att fortsätta till nästa plats, ofta ivägkörda av markägare eller bybor. Många bofasta var misstänksamma mot resandefolket, och ville inte ha dem på sin mark.


Ett hårt liv
När man ser bilder från den här tiden, är det ändå lätt att tro att resandefolket levde ett ganska mysigt liv. Vagnarna var stora och vackert dekorerade. Hästarna hade fint utsirade seldon och träns, och var för det mesta välskötta. Kvinnan i familjen körde alltid den största vagnen, och den drogs av det bästa stoet. Just den hästen brukade kallas ”a Dolly mare”. De hästar som för tillfället inte arbetade, gick bakom vagnen, bundna i grimma och grimskaft. Men faktum är att det var absolut ingen dans på rosor att leva utanför samhället, varken för människor eller djur. Resandefolket möttes ofta av glåpord eller hot när de kom till en ny trakt för att slå läger. Barnen fick inte gå i skolan, eftersom familjen sällan stannade tillräckligt länge på varje plats. Man hade inte heller tillgång till varken sjukvård eller tandläkare.


De bästa blev kvar
Hästarna hade det också tufft. De arbetade framför vagnen eller stod bundna, för man hade ju varken hagar eller stall. Redan som små fick fölungarna vänja sig vid att trava bredvid sin mamma och vagnen, längs de hårda vägarna. Hästarna fick livnära sig på det gräs som fanns att äta längs vägkanterna, eller beta där gruppen slog läger för natten. Hagar och stall var något de inte kände till alls.

Samtidigt gjorde det tuffa livet att hästar som inte var helt okej, helt enkelt sorterades bort. En häst som blev halt eller hade dåligt temperament, hade man ingen nytta av – så den såldes. Kvar blev bara de allra bästa hästarna. Än i dag är därför både tinker och irish cob lättfödda och sunda hästar, med bra temperament.


Brokiga färger
Men varför är irish cob och tinker så ofta skäckar? Exakt hur det började är det väl ingen som vet, men ofta har skäckar setts lite över axeln av ”vanligt folk”. Enfärgade hästar var lättare att sätta ihop i ett prydligt spann framför en snygg vagn. En skäck bröt av för mycket mot de andra hästarna, och det är svårt att hitta två likadana skäckar. Bland resandefolket var färgen däremot populär.

Dels gjorde de stora vita fläckarna att hästen syntes bra på vägen även i skymning och halvmörker, dels var det ett sätt för de duktiga hästhandlarna bland resandefolket, att komma över bra hästar billigt. Om det föddes ett skäckfärgat föl hos en lantbrukare, sålde han det gärna. Kanske köpte eller fick han ett enfärgat föl i utbyte, fast det var ju inte alls säkert att det enfärgade fölet var den bästa hästen av de två…


Stora variationer
Inom raserna irish cob och tinker finns det väldigt många olika färgvarianter.

De allra vanligaste är brun, fux och svartskäck. De har en mörkare grundfärg, kombinerat med vita fält. De vita fälten kan variera väldigt mycket i storlek. En häst är kanske nästan helt vit, med bara några få mörkare fläckar. En annan ser ut att vara näst intill enfärgad, men har ändå en vit fläck på ett dolt ställe, till exempel under magen. Förutom standardfärgerna, kan du också hitta trefärgade hästar och skimmelskäckar. En del hästar blir också enfärgade i brunt, fux eller svart, men då har de ofta stora vita tecken i stället – en bred bläs och vita strumpor på benen.

Den enda färg som inte är tillåten inom de båda raserna, är helt vit med blå ögon – det som brukar kallas för ”blue eyed cream”.


Mycket hårväxt
Båda raserna ska ha massor av man, svans och hovskägg. På premieringar och utställning bedömer man inte bara hur hästen är byggd, utan också hur mycket hår den har.

Det finns både lättare och tyngre varianter av raserna, men de räknas alltid till kallbloden. Däremot får ju naturligtvis en tinker eller irish cob som är 148 cm eller mindre, tävla bland ponnyer. Mankhöjden varierar nämligen stort – från 140 till ända upp till 170 centimeter eller mer.


Bra på det mesta
Både tinker och irish cob är bra allroundhästar. Genom sin styrka och sitt lugna temperament passar de ofta som familjehästar. Alla i familjen kan rida dem, och de går ofta lätt att köra in. Även om de inte är tävlingshästar i egentlig mening, så kan de tävla lättare klasser inom de flesta grenar. Den här sortens häst fungerar också bra som handikapphäst på ridskolan, till turridning eller som skogsmulle för den som bara vill komma ut och njuta av naturen till häst.


Visste du att…
…när det vita i en bläs eller fläck går över det ena eller båda ögonen, blir det ögat blått. Det kallas för att hästen har ett glasöga!