Tap, tap, tap, tap… Hovarna dunkade mot byvägen, snabbare och snabbare. Målet var kyrkan, som syntes långt där borta vid horisonten. Vem skulle vinna? Den lilla snabba svarta märren från Fors, den långbenta bruna unghästen från Bodarna – eller kanske den alltid lika sura, svartbruna valacken från myrarna uppe i norr?
Text: Anna Sellberg, Foto: Claes Kärrstrand, Kanal 75


Ursprung:
Sverige och Norge.
Mankhöjd: I genomsnitt 154 centimeter, ej mindre än 148 cm.
Färg: Oftast brun, svart, fux eller svartbrun, ibland med vita tecken. Även färger som gulbrun, isabell och pärlvit förekommer, men är sällsynta.
Temperament: Livlig och känslig. Älskar att arbeta och är så gott som outtröttlig vad det än gäller.
Övrigt: Inte bara en duktig travhäst, utan också en bra allroundhäst som går att använda till allt.
Att köra i kapp med sin häst har alltid varit ett populärt nöje. Redan på 1500-talet ordnades det travtävlingar i norra Sverige. Hästarna var förspända små, lätta slädar och man tävlade främst under vinterhalvåret, när isen låg tjock på åar och sjöar.

Allteftersom århundradena gick utvecklades tävlingarna allt mer, och så småningom började man se sig omkring efter snabbare hästar.

I Norge hittade man bland annat dölehästen, en ras som redan tidigt delats upp i två: en tyngre arbetshäst och en lättare travhäst. Snart hade åtskilliga hästar importerats från Norge till Sverige. Här korsades de med svenska lanthästar, och så småningom skapades de två raser som vi i dag kallar för nordsvensk brukshäst och kallblodstravare.


Skjutshållaren

Att köra i kapp med häst var som sagt mycket populärt. Så småningom började man spänna hästarna för lätta, tvåhjuliga vagnar, så man kunde tävla också under sommarhalvåret.

De hästar som tillhörde skjutshållarna, var ofta extra framgångsrika, eftersom de var både snabba och uthålliga. En skjutshållare var nämligen en person som drev ett gästgiveri, det vi i dag kan kalla för vägkrog eller E4-bar. Skjutshållaren var skyldig att hålla hästar och vagnar för resande. Under resans gång bytte man nämligen till nya hästar vid varje gästgiveri. Då slapp man vänta medan hästarna vilade, och resan gick fortare.

Så småningom blev det under 1800-talet också status att ägna sig åt hästsport. Den som hade gott om pengar kunde köpa sig fina travhästar och starta dem i olika lopp. Det nya var att hästarna användes enbart till travtävlingar, till skillnad från förr då hästarna främst var arbetsdjur, och travtävlingarna bara en bisyssla.


Kallblodet höll ställningarna i norr

Travsporten växte, men nu var det framförallt de varmblodiga travarna som blev alltmer populära. Långbenta och snabba lockade de båda hästägare och publik till travbanorna.

Men i norr var det fortfarande många som hellre körde kallblod. Man tävlade lokalt på mindre banor och precis som förr var hästarna ofta både duktiga tävlingshästar och bra på att arbeta, på gården eller i skogen.

Och så småningom växte intresset igen för kallbloden både i Stockholmsområdet och ännu längre söderut. Fler och fler lopp ordnades, och många av de duktigaste hästarna blev stora publikfavoriter. Nu kunde man också spela på hästarna i de olika loppen, prissummorna ökade och travet lockade en allt större publik.


Stamboken delas

Men i mitten av 1950-talet började ändå en oro att sprida sig i hästkretsar: skulle den allt populärare travsporten få förstöra den fina nordsvenska hästen?

De statliga premieringsnämnderna ville nämligen helst ha tyngre nordsvenskar. Hästar som kunde arbeta i jordbruket eller skogen och som passade i det militära. Samtidigt ville travfolket ha annan typ av nordsvensk – en lättare, snabbare häst, som passade på trav banan.

Efter många års diskussioner fram och tillbaka, fattade man till sist ett beslut och 1964 delades stamboken i två. För precis femtio år sedan i år, blev så kallade kallblodstravaren en egen ras, skild från den nordsvenska brukshästen.


Fusk i aveln

I och med det stora intresset dök det upp andra problem. För att få fram riktigt snabba hästar, betäckte vissa uppfödare i hemlighet sina kallblodsston med varmblodshingstar. Fast i stamtavlan skrev man förstås dit en kallblodstravare som far till fölet.

Fölen som föddes blev ju naturligtvis mycket snabbare än de renrasiga kallblodstravarna, och de sprang enkelt ifrån sina konkurrenter på banan. Men det tog inte lång tid förrän protesterna växte i styrka, och man blev tvungen att göra något åt fuskarna.

För att få stopp på det hela, började man besiktiga alla kallblodstravare. Om hästen var alltför lik en varmblodstravare, blev den helt enkelt diskvalificerad från tävlande.

Så småningom utvecklades också tekniken att blodtypa hästar. Blodtypning innebär att man jämför ett blodprov från ett föl med föräldrarnas. Om proverna inte stämmer överens, har fölet inte en härstamning som står i pappren.

Tack vare kontrollmöjligheterna försvann fusket. I dag är kallblodstravarna en helt egen ras, utan inblandning av varmblodig travhäst.


Järvsöfaks

Varje dag nästan året runt, körs det travlopp på olika banor runt om i Sverige.

Kallbloden tävlas både framför sulky och i monté, det vill säga travlopp där en ryttare rider hästen i trav hela loppet. Många hästar har också en karriär vid sidan av travbanan – de arbetar i skogen, rids akademiskt eller tävlar i hoppning.

Mest känd av alla kallblodstravare är naturligtvis den fantastiska Järvsöfaks (på headern). Förutom 201 segrar på travbanan och 21,2 miljoner insprungna kronor, är han också världens hittills snabbaste kallblodstravare. Hans rekord är 1.17,9 på en kilometer, och det sattes på Gävle travbana den 12 juli 2005.

Numera är Järvsöfaks avelshingst och pappa, farfar och morfar till åtskilliga kallblodstravare. Många av dem är nästan lika duktiga som han – men ännu har ingen lyckats springa fortare.

I november 2012 tilldelades Järvsöfaks titeln Elithingst, för sina fantastiska insatser inom travsporten.


Livet efter karriären

Och vad händer efter karriären på travbanan? Ja, en del kallblod hamnar naturligtvis i avelsboxen – men många blir också trevliga allround- och familjehästar.

En del börjar tävla i vanlig körning, andra hoppar, går dressyr, tävlar western eller distans. Kallblodstravare är också väldigt populära hos turridningsfirmor, eftersom de är lagom stora och näst intill outtröttliga vid långa ridturer i skog och mark.

För en sak är säker – det är lätt att missta sig på en kallblodstravare. De ser ju så kramgoa och mysiga ut, med sina runda former, snälla uppsyn och långa man och svans.

Men skenet bedrar! Bakom den tjocka pannluggen hittar du nämligen en taggad tävlingshäst – en turbosnabb kompis på fyra ben som alltid vill göra sitt bästa.

För femhundra år sedan drog deras förfäder tunga vagnar på dåliga vägar. I dag vill vi att de ska springa så fort de bara kan på travbanan. Men för kallblodstravaren själv är det ingen skillnad – den gör alltid sitt bästa oavsett vad det gäller!


En egen förening

Kallblodstravarna har en egen förening som heter Sleipner, döpt efter asaguden Odens snabba åttbenta häst med samma namn.

På föreningens hemsida hittar du massor av information om kallblodstravare, med bilder och berättelser om kända tävlingshästar, lopp och annat intannaselressant. Vill du köpa en kallblodstravare finns det också annonser med hästar till salu.

Du hittar föreningen på www.sleipner.org


Två Min Häst-kändisar

På bilden här bredvid ser du Hulte Marcus, eller Mackan som han kallas, f: 2007 e: Sundbo Kravall u: Gerd – Rigel Jo (NO) Han  är redaktionens egen kallblodstravare, numera rid- och körhäst som bor på Stall Surmulen i Uppsala. Honom ser du alltid bredvid sin ägare, Anna Sellberg, på frågeronden-sidorna.

Du som läste Min Häst 8 och 9 2012, kommer kanske ihåg travnordsvensken Olle (nedre bilden) som fick manen flätad av matte Michelle Alexius? Många kallblodstravare är duktiga på annat än att trava fort, och det är Bork Olle ett exempel på! Michelle har sedan 2008 skrivit en blogg på nätet om sitt och Olles liv tillsammans. Numera uppdateras bloggen inte, men den ligger fortfarande kvar och där finns massor att läsa och många bilder. Gå in och titta på: sensation.devote.seolle

Om du vill se vad Olle har för sig idag så finns han på facebook. Du hittar honom om du söker på “KallblodstravarenOlle“!


Veta mer?

Vill du veta mer om Järvsöfaks? Filmen “Drömmen om Järvsöfaks” berättar hela historien om Järvsöfaks liv från fölunge till en av världens bästa travhästar. Den finns på TV4 Play. På Youtube hittar du också massor av filmer från hans karriär. Och du kan läsa boken “Järvsöfaks – Sagan om kallblodskungen” av Robert Okpu utgiven av Sportförlaget.